Sanna filosofer och deras egenskaper.

Det är således, Glavkon, först efter långa och besvärliga omvägar, som vi till sist äntligen ha kommit fram till klarhet över vilka som äro filosofer eller ej.

Ja, det hade ej varit så lätt att säga det i korthet.

Tydligen icke. Jag tycker emellertid fortfarande, att det skulle ha varit bättre, om vi hade kunnat begränsa oss enbart till denna fråga och ej hade behövt att diskutera så mycket annat för att rätt fatta åtskillnaden mellan ett rättrådigt och ett orättrådigt liv.

Vilken fråga skola vi nu närmast taga upp?

Givetvis den, som kommer närmast i ordningen! Eftersom de äro filosofer, som äro i stånd att fatta det eviga och oföränderliga, och däremot de, vilkas tankar irra omkring bland alla dessa mångskiftande ting i världen, ej äro det — så frågar jag: vilken av dessa två klasser bör äga ledningen i staten?

Ja, huru skola vi finna ett rätt svar på den frågan?

De, som befinnas ha förmåga att skydda och upprätthålla statens lagar och inrättningar — dem bör man insätta till väktare.

Riktigt.

Och kan det vara något tvivel, huruvida en väktare — han må ha att bevaka vad som helst! — skall ha goda ögon eller vara blind?

Nej, den saken är klar.

Tycker du, att det är någon egentlig skillnad mellan blint folk och sådana, som i själva verket sakna all kunskap om det sant varande och som ej ha något klart ideal i sitt inre, sådana, som ej ha förmåga att liksom medlarna se hän till det absoluta, betrakta detta så skarpt som möjligt och därmed jämföra allt annat — och som lika litet, här där det gäller staten, ha förmåga att i fråga om det sköna, rätta och goda stifta behövliga lagar eller vaka över troheten mot de lagar, som redan finnas?

Nej, vid Zevs, det är ingen stor skillnad.

Skola vi nu välja sådana personer till väktare? Eller skola vi inte snarare välja dem, som ha sann kunskap om varje sak och dessutom i erfarenhet ej stå de andra efter, lika litet som i andra goda egenskaper?

Det vore ju orimligt att välja några andra, om dessa sistnämnda ej äro underlägsna i övrigt, och dessutom ha företräde på den av dig nämnda, snart sagt allra viktigaste punkten.

Skola vi ej således nu undersöka, på vad sätt en och samma person kan vara i stånd att hos sig förena bägge dessa sidor?

Jo visst.

Såsom vi anmärkte genast i början vid denna vår undersökning, måste vi först lära känna deras naturliga anlag. Jag gissar, att om vi blott komma till riktig enighet på denna punkt, skola vi sedan också bli ense om, att en och samma person kan hos sig förena bägge de nämnda sidorna, ävensom att just sådana personer — och inga andra — böra vara ledare i staten.

Vad menar du?

Låt oss först vara på det klara därom, att filosoferna till sin natur alltid älska den kunskap, som för dem uppenbarar det eviga väsen, som ej växlar mellan födelse och död.

Erkännes!

Vidare därom, att de älska kunskap om allt sådant evigt varande; det finns ingen del, mindre eller större, mer eller mindre ärad, som de äro villiga att släppa, såsom vi redan ha nämnt vara förhållandet med de äregiriga och de förälskade.

Du har rätt.

Tänk nu vidare efter, om ej dessa personer, som vi nu hålla på att tala om, även måste ha en annan egenskap.

Vilken då?

Sveklöshet. De få ej med berått mod lämna lögnen tillträde; de måste hata lögnen och älska sanningen.

Det kan man säga.

Ne, min vän, ej blott kan man säga det, utan det är ovillkorligen nödvändigt. Den som är av naturen kär i något måste älska allt, som är besläktat med eller som tillhör det älskade föremålet.

Riktigt.

Och finns det något, som är mera släkt med visheten än sanningen?

Hur skulle det vara möjligt!

Kan således samma natur älska både visheten och lögnen?

Omöjligt.

Den som verkligen älskar kunskap måste således ända från ungdomen älska och eftersträva all sanning i högsta möjliga grad.

Säkert.

Men vi känna ju väl till, att om en person begär med synnerlig styrka rikta sig åt ett visst håll, försvagas hans begär i andra riktningar. Det är alldeles, som om man leder en ström i en bestämd riktning.

Ja visst.

Om en persons begär ledas hän mot kunskaper och andra liknande föremål, samla de sig kring själens egna njutningar och ha intet intresse för de kroppsliga njutningarna — om han nu är en äkta filosof och ej blott en filosof till namnet.

Alldeles givet.

En sådan person är måttfull och allt annat än vinningslysten. Ty de motiv, som komma en person att vara ivrig efter att förtjäna pengar och göra slut på pengar, finnas snarare hos vilken annan människa som helst än hos honom.

Det är sant.

När vi skola bedöma en filosof, måste vi även tänka på en annan sak.

Vilken då?

En sann filosof får ej ens i hemlighet vara behäftad med småaktighet. Ty mer än något annat är småsinne oförenligt med en själ, vars strävan alltid är riktad på tingens hela och fulla, gudomliga så väl som mänskliga innebörd.

Alldeles riktigt.

Om det nu finnes en person, som är storsinnad och dessutom med sin själs ögon skådar all tid och allt väsende — tror du, att han tycker, att människolivet är något så synnerligen stort?

Omöjligt.

Eller kan en sådan person anse döden vara något så förskräckligt?

Ingalunda.

En feg och småsinnad natur kan således ej, förefaller det, ha någon del i den sanna filosofien.

Nej, det tror jag ej.

Svara mig nu: kan en person, som är måttfull och som ej är vinningslysten, ej småsinnad, ej skrytsam eller feg, — kan han på något sätt tänkas vara otillgänglig för andra människor eller orättrådig?

Nej.

Om du således vill pröva, om någon är filosof till sin natur, bör du redan i hans unga år se efter, om hans sinne är rättrådigt och milt, eller om det är rått och otillgängligt.

Ja visst.

Ännu en sak måste du beakta, tror jag.

Vad då?

Om han har lätt eller svårt för att lära. Eller tror du, att någon kan någonsin tycka om något, som endast bereder honom plåga, när han sysslar med det, och där han trots all möda hinner endast helt obetydligt framåt.

Det är väl ej tänkbart.

Om han vidare ej kan bevara i minnet, vad han har lärt, utan glömmer allting — kan han vara annat än tom på vetande?

Nej visst.

Tror du ej, att han med sitt onyttiga slit till sist skall nödgas att hata både sig själv och sin ofruktbara sysselsättning??

Säkerligen.

En glömsk natur kunna vi således ej anse ha tillräckliga betingelser för att räknas bland de filosofiska begåvningarna; vi måste kräva ett gott minne.

Alldeles.

Vidare kunna vi väl ej förneka, att en natur, som står främmande för harmoni och måtta, måste leda människan till måttlöshet!

Ja visst.

Tror du, att sanningen är släkt med måttlöshet eller med måtta?

Med måtta.

Utom allt annat måste vi sålunda kräva ett måttfullt och behagligt sinne, om någon skall av egen inre drift ledas hän till att betrakta varje saks sanna väsen.

Ja visst.

Vad säger du — menar du ej, att vi nu ha framlagt alla de sinsemellan sammanhängande egenskaper, som äro nödvändiga för en själ, som skall helt och fullt kunna fatta det sant varande?

Jo, de nu nämnda äro absolut nödvändiga.

Och kan du på något sätt klandra en dylik sysselsättning, där således ingen enda är i stånd att med framgång verkaa, om han ej av naturen har ett gott minne och lätt att lära, vidare är storsinnad, behaglig, vän och frände till sanning, rättrådighet, mod och besinning.

Ej ens klandersjukans egen gudom skulle kunna ha något att anmärka.

När sådana naturer ha genom ålder och uppfostran blivit fullkomnade, torde du väl vilja åt dem, och endast åt dem, överlämna statens ledning.