Sinnevärlden och tankevärlden.

Betänk således, som vi ha sagt, att det finns två härskande makter: den ena är herre över tankens värld, den andra över den synliga världen (jag säger “den synliga världen“ och ej “himmelen“, för att du ej skall tro, att jag roar mig med en ordlek1). Du har emellertid dessa två olika slag: den synliga världen och tankevärlden.

Ja.

Tag nu exempelvis en linje och skär den i två olika stora delar; skär sedan varje del på nytt i två delar efter samma proportion. De två huvuddelarna motsvara den synliga världen och tankevärlden. Jämför sedan de två underavdelningarna i den synliga världen med varandra i avseende på deras klarhet eller dunkelhet, och du skall finna, att den ena delen består av bilder. Men bilder menar jag först och främst skuggor, vidare spegelbilder, som man ser i vattnet eller på fasta, glatta, glänsande ytor, och allt liknande — du förstår?

Ja.

Den andra underavdelningen innehåller allt det, varav det nu nämnda är avbilder, således alla djur och växter och allt av människohänder frambragt.

Jag förstår.

Vill du inte nu medge, fortsatte jag, att om man tänker på vad som är sant eller icke sant, står spegelbilden i samma förhållande till sitt original som föreställningen eller meningen står till insikten.

Jo, det medger jag gärna.

Tänk nu efter, hur man bör tudela den andra huvuddelen, tankevärldens del.

Hur då?

Där finns två underavdelningar. I den ena, den lägre delen, använder själen de förut nämnda föremålen i sinnevärlden såsom spegelbilder; den är nödgad att i sitt sökande utgå från vissa givna förutsättningar, och i stället för att gå upp till en översta princip stiger den ned mot en slutsats. I den andra delen däremot går den ut från en förutsättning och höjer sig till en förutsättningslös begynnelse; och utan att som i förra fallet använda bilder fullföljer den undersökningen endast genom ideerna själva.

Jag fattar ej riktigt, vad du menar.

Vänta, så skall du få se! Du kommer att förstå det lättare, om vi först säga några förberedande ord. Du vet, förmodar jag, att de som studera geometri, räkning och likartade vetenskaper, utgå från vissa förutsättningar eller hypoteser; det udda och det jämna, figurerna, tre slags vinklar, och likaså allt annat av samma slag. Dylikt utgör för dem de förutsättningar, som de antaga såsom kända, och de anse sig ej varken inför sig själva eller inför andra behöva redogöra för detta, såsom varande tydligt för en var. Men de utgå från detta och fullfölja sedan undersökningen, till dess de till sist med fullständig följdriktighet nå fram till målet för sina forskningar.

Ja, jag vet detta förvisso.

Då vet du också, att de väl använda synliga figurer och resonera om dem, men att de därvid ej tänka på dem, utan på de figurer, av vilka dessa äro avbilder; ej på den fyrhörning eller den diameter, som de rita upp, utan på fyrhörningen i och för sig och på diametern i och för sig, och med allt annat på samma sätt. Allt detta, som de framställa eller rita upp, och som själv kastar sin skugga eller som speglar sig i vatten, begagna de i sin tur såsom bilder. Men de söka därvid att finna just det, som man ej kan finna annat än med tanken.

Du har rätt.

Detta slag har jag alltså räknat till tankens värld; och jag sade, att för att finna detta, är själen nödgad att begagna hypoteser; den går därvid ej tillbaka till ursprunget och grunden, då den ej förmår att höja sig över hypoteserna; men den använder som bilder de föremål i sinnevärlden, som i sin tur ge andra bilder från sig, och som i jämförelse med dessa anses och aktas som klara och tydliga.

Jag förstår, att du syftar på geometri och andra närsläktade vetenskaper.

Då må du också förstå, att när jag talar om den andra avdelningen inom tankens värld, menar jag den, som förnuftet självt fattar med den dialektiska förmågan. Det brukar därvid ej hypoteserna som principer utan verkligen som hypoteser, såsom utgångspunkter och trappsteg, för att det må höja sig till en högsta princip, där det ej finns plats för hypoteser. Förnuftet griper fast vid denna princip och, fasthållande vid allt som därmed sammanhänger, stiger det så ånyo tillbaka ned ända till det sista, utan att därvid alls taga någon sinnlig förnimmelse till hjälp; utan endast genom ideerna själva tränger det fram till dem och slutar i dem.

Jag förstår dig — låt vara ofullkomligt, ty det tycks mig vara en allvarlig och svår fråga. Men jag förstår dock, att du vill fastställa, att den kunskap, som man genom dialektiken vinner om det varande och om tankens värld, är klarare och vissare än den, som man får av de så kallade vetenskaperna, där man utgår från hypoteser, och där man tvingas att betrakta föremålen med tanken och ej med de yttre sinnena. Men emedan människor gå ut från hypoteser och ej stiga upp till den yttersta grunden, synas de dig ej ha en förnuftig insikt i detta, ehuru det kunde fattas med förnuftet, om det förbundes med en högsta princip. Och det förefaller mig, som om du kallar detta sysslande med geometrien och liknande vetenskaper för eftertanke men ej för förnuft, och som om du satte resonemanget som ett mellanting mellan föreställningen och tänkandet.

Du har fattat det mycket väl. Du får således antaga, att det som motsvarighet till de fyra avdelningarna finns fyra olika själstillstånd: allra högst uppe förnuftet eller tänkandet, i andra rummet eftertanken, i tredje tron eller övertygelsen, i fjärde och sista bilduppfattningen. Och ordna sedan dessa på det sätt, att du tilldelar dem en lika stor grad av klarhet, som deras objekt ha sanning.

Jag förstår och håller med dig, och jag ordnar det efter din anvisning.



1De grekiska orden för “den synliga världen“ och “himmelen“ äro snarlika varandra.