Sjunde boken

Inledning

För att klarlägga filosofernas såväl som andra människors ställning med avseende på sann kunskap, använder Sokrates en storslagen bild. I en underjordisk grotta, som har en öppning mot dagsljuset, sitta människor bundna på ett sådant sätt, att de endast kunna se rakt framför sig. De se endast den bortre väggen i grottan. Bakom dem brinner emellertid en eld på något avstånd, och mellan elden och de fängslade går en väg, och utmed den en liten låg mur, ett slags skrank. På vägen går en mängd människor med olika redskap. De fängslade se nu endast skuggorna av alla dessa, och de anse dessa skuggor som verkligheter. Om man nu tänker sig, att någon av de fängslade blir frigiven och stiger upp mot ljuset, kommer detta att tillfoga honom smärta, så att han ej kan uppfatta verkligheten. Endast långsamt och så småningom skall han kunna vänja sig vid ljuset, så att han får upp blicken för de sanna verkligheterna. — Grottan är den sinnliga världen, de fängslade äro de människor, som helt äro fångade i dess uppfattningar; men befrielsen och uppstigandet till ljuset är filosofens uppstigande till tankens och ideernas värld.

När de bäst utrustade bland människorna ha stigit upp på denna väg till den högsta kunskapen, få de emellertid ej, när det gäller idealstaten, hela sitt liv igenom dröja sig kvar i denna högre värld: nej, de måste återvända till grottan för att med sin kunskap gagna de övriga, som ännu dväljas därnere.

Härav dragas vidare viktiga konsekvenser med avseende på uppfostran. Det gäller framför allt att vända människornas sinnen mot ljuset. För väktarna kräves alldeles särskilt en sorgfällig förberedelse i ungdomen, och Sokrates sysslar utförligt med de vetenskaper, vars studium därvid är av största betydelse: matematik, geometri, astronomi, stereometri och musik (i inskränkt bemärkelse). Men dessa vetenskaper böra ej studeras för rent praktiska syften: räkning bör man ej syssla med för att ha nytta därav i affärer, utan för att genom det rena tänkandet komma till klar åskådning av talens natur; och de blänkande stjärnorna på himmelen böra vi studera som symboler för det eviga och absoluta. Och på samma sätt är det med alla andra vetenskaper. Alla dessa studier äro dock endast förberedelser för det egentliga slutmålet i uppfostran: dialektiken. När en person endast med tankens stöd och utan hjälp av några sinnesförnimmelser strävar att nå fram till tingens väsen och ej avstår, förrän han har med förnuftet fattat det i sig själv goda — då har han nått fram till det högsta målet i tankens värld. Det är endast de i alla avseenden yppersta naturerna, som böra utväljas för dessa höga syften.

Sedan Sokrates givit ytterligare föreskrifter rörande dessa väktares uppfostran, avslutar han skildringen genom att framlägga de olika studier och sysselsättningar, som de under sitt livs olika perioder böra ägna sig åt.