Skänker tyranniet lycka eller olycka åt staten och den enskilde?

Är det ej så, att den som befinnes vara den dåligaste, även skall befinnas vara den olyckligaste? Och skall ej den, som var tyrann längst och mest, även vara i sanning olycklig längst och mest? Men mängden har ju härom många olika uppfattningar.

Det är nödvändigt, att det så är.

Är det inte så, att den tyranniska människan liknar den tyranniska staten, och den demokratiska människan liknar den demokratiska staten, och att det med alla andra är på samma sätt?

Jo visst.

Och som den ena staten förhåller sig till den andra i fråga om dygd och lycka, så förhåller sig den ena människan till den andra.

Förvisso.

Hur förhåller sig således i fråga om dygd den tyranniskt styrda staten till den konungsliga stat, som vi förut beskrevo.

De äro varandras rena motsatser. Den ena är den bästa och den andra är den sämsta stat.

Jag skall ej fråga, vilken av dem som är det ena eller det andra. Ty det är klart nog. Men dömer du om deras lycka och olycka på samma sätt eller annorlunda? Låt oss nu blott ej bli allt för häpna genom att stirra på denna enda tyrann eller på de få, som omgiva honom, utan låt oss gå in, som sig bör, i staten och granska den i dess helhet, gå omkring och se efter i varje vrå — och sedan fälla vårt omdöme.

Det är en riktig fordran. Och det är tydligt för en var, att det ej finns någon stat, som är olyckligare än den av en tyrann styrda, liksom det ej heller finns någon lyckligare än en konungsligt styrd stat.

Skulle jag ej ha rätt att uppställa samma fordran beträffande människorna, så att jag menade, att endast den borde uttala ett omdöme om dem, som är i stånd att med sin tanke tränga in i en mans karaktär och genomskåda den, och som ej liksom ett barn blott ser på ytan och står slagen av häpnad över den glans, varmed tyrannen omgiver sig för att imponera på de utomstående, utan vars blick tränger igenom ytan? Om jag således tänkte, att vi alla borde lyssna till en dylik person, som vore i stånd att verkligen fälla ett omdöme, och som hade bott under samma tak som en tyrann och varit vittne till hans husliga förehavanden och till hans förhållande till sina närmaste, varvid han ju får visa sig riktigt avklädd all teatralisk pomp och ståt, ävensom varit hos honom i tider av samhälleliga faror; och om jag uppfordrade den, som varit vittne till allt detta, att berätta, huru tyrannen i fråga om lycka och olycka är ställd i jämförelse med andra människor —

Så skulle din fordran vara fullt berättigad.

Skola vi nu antaga, att vi själva äro i stånd att döma i saken, och att vi ha träffat samman med sådana tyranner, på det vi må ha någon, som kan svara på våra frågor?

Ja, gärna.

Överväg således saken på följande sätt! Erinra dig den likhet, som består emellan staten och den enskilda människan, tag vardera för sig i betraktande och angiv deras olika tillstånd.

I vilka avseenden?

För att nu börja med staten — vill du kalla en tyranniskt styrd stat fri eller slav?

Slav, och det i högsta möjliga grad.

Och dock ser du i denna stat herrar och fria män.

Av dem ser jag blott ett helt ringa antal. Men folket i stort sett, och den aktningsvärdaste delen av folket, befinner sig i skamligt och olyckligt slaveri.

Om nu den enskilde mannen liknar staten, måste ju samma förhållande vara gällande även med honom, och hans själ vara uppfylld av mycket slaveri och tarvlighet, och just de delar av själen befinna sig i slaveri, som äro mest aktningsvärda, och endast en liten del, just den sämsta och mest besinningslösa, vara herre?

Givetvis.

Säg mig nu: är en sådan själ fri eller slav?

Den är slav.

En stat, som är i slaveri och som är underkastad en tyrann, får väl ej alls göra, som den vill?

Nej, för ingen del.

Och den själ, som är tyranniskt styrd, kan ej heller göra, vad den vill, om man talar om själen i dess helhet; nej, den drives våldsamt och oupphörligen av lidelsens gadd, och den kommer att fyllas av oro och ånger.

Ja visst.

Måste en tyranniskt styrd stat vara rik eller fattig?

Fattig.

Och måste inte således en tyrannisk själ nödvändigtvis vara fattig och omättlig?

Jo.

Och är det ej vidare nödvändigt, att en sådan stat och en sådan människa äro uppfyllda av fruktan?

Jo, högeligen.

Finns det någon stat, tror du, där du skall kunna finna mera klagan och suckan, mera tårar och lidanden än i denna?

Nej, ingalunda.

Och finns det någon människa, tror du, hos vilken du kan finna mera av detta slag än hos denna tyranniska natur, som begär och lustar driva till vansinne?

Nej, hur vore det tänkbart!

Det var väl i betraktande av alla dessa och andra dylika förhållanden, som du förklarade denna stat för den olyckligaste av alla?

Och hade jag inte rätt?

Jo visst. Men vad säger du om den tyranniskt sinnade mannen, då du ser på dessa samma förhållanden?

Att han är den allra olyckligaste av alla —

Men på denna punkt har du ej rätt längre.

Hur så?

Jo, han är ännu ej så olycklig, som han kan vara.

Och vem skulle då vara olyckligare?

Du skall nog kunna finna en annan, som är det.

Vem då?

Jo, den person, som, utrustad med tyranniskt sinnelag, ej framlever sitt liv som en enskild man, utan har blivit olycklig nog att på grund av ett oblitt öde verkligen bliva tyrann.

Av vad som vi förut ha sagt, sluter jag mig till, att du har rätt.

Ja, sade jag, men i dylika frågor får man ej endast ha en förmodan utan måste noggrant överväga saken. Ty frågan är den viktigaste av alla: om ett gott eller ett ont liv.

Alldeles riktigt.

Tänk nu efter, om jag har rätt! För att kunna bedöma saken, tror jag, att vi böra taga följande utgångspunkt —

Vilken då?

Vi böra utgå från den ena eller andra förmögna privatpersonen, som har massor av slavar. Dylika personer ha ju den likhet med tyrannerna, att de härska över många människor. Det är blott antalet, som utgör skillnaden.

Ja, det är sant.

Nu vet du, att dessa privatpersoner känna sig helt lugna och ej äro rädda för sina slavar?

Ja, vad skulle de ha att vara rädda för?

Nej, för ingenting. Men du vet också anledningen?

Ja, hela staten bistår ju den enskilde.

Väl sagt! Men tänk dig nu, att någon gud tog och lyfte en enda dylik person, som hade femtio slavar eller ännu fler, ut ur staten och placerade honom och hans hustru och hans barn jämte hans egendom och alla hans slavar i en öken, där ingen fri man skulle kunna ge honom något bistånd — hur skulle han ej då, tror du, gå i en svår fruktan för både sig själv och sin hustru och sina barn, att de skulle bli dödade av slavarna!

Jo, han skulle gå i ständig fruktan.

Skulle han ej nödgas att fjäska för somliga av sina slavar, giva dem rikliga löften och skänka dem friheten utan egentlig anledning, samt uppträda som en smickrare mot sina egna tjänare?

Jo, det vore alldeles nödvändigt, eller ock vore han förlorad.

Tänk nu vidare, att guden på alla sidor omgåve honom med en mängd grannar, som ej kunde fördraga, att den ena människan var den andres herre, utan som med de svåraste straff hemsökte en var, som beträddes med dylikt!

Då skulle han, gissar jag, befinna sig i en ännu svårare nöd, på alla sidor omgiven av idel fiender.

Och är det ej just ett dylikt fängelse, där tyrannen är inspärrad — den tyrann, vilkens karaktär vi just ha skildrat, uppfylld som han är av en mängd av allehanda farhågor och lidelser. Hur lysten han än är i sin själ efter njutningar, är han dock den ende i hela staten, som ej får lov att resa bort eller att få bli åskådare av allt detta, som andra fria medborgare äro så ivriga att se; utan i regel borrar han ner sig i sitt hus och lever därinne som en kvinna, avundsjuk på de övriga medborgarna, som kunna få resa ut och se något gott och vackert.

Alldeles rätt.

Så mycket större olyckor inhöstas alltså av den man, som först i sitt eget inre har en dålig författning — den tyranniskt sinnade mannen, om vilken du nyss avgav det omdömet, att han var den olyckligaste av alla — och som vidare ej framlever sitt liv som privatperson utan nödgas av ett oblitt öde att bli självhärskare; och som, oförmögen att styra sig själv, försöker att härska över andra. Det är som om någon, som hade en sjuklig och ofärdig kropp, ej finge leva för sig själv utan vore tvungen att tillbringa sitt liv under strid och kamp med andra människor.

Din liknelse, Sokrates, är alldeles träffande, och du har fullständigt rätt.

Är inte således, min käre Glavkon, detta tillstånd ytterst olyckligt? Och lever ej tyrannen ett ännu jämmerligare liv än den person, som du ansåg leva allra jämmerligast?

Jo, fullständigt rätt.

Och även om en eller annan har en annan mening därom, så är det dock sannerligen så, att den verklige tyrannen är en verklig slav, hemfallen åt det värsta kryperi och slaveri, och till att vara en smickrare hos de sämsta människor. Sina begär kan han ej på något sätt tillfredsställa, utan det visar sig för var och en, som förstår att genomskåda hela hans själ, att han i verkligheten är fattig och lider den största brist, och att han hela livet igenom är uppfylld av fruktan, oro och smärta. Sådan är han, om det är sant, att han liknar tillståndet hos den stat, över vilken han härskar. Och det gör han ju, inte sant?

Jo, i hög grad.

Dessutom skola vi för denna persons vidkommande ytterligare tillägga, vad vi förut nämnde, att han nödvändigtvis måste vara och på grund av sitt välde allt mer och mer bliva avundsjuk, trolös, orättrådig, utan vänner, gudlös, i sig upptagande och närande varje last; och på grund av allt detta måste han både själv vara ytterst olycklig och göra sina närmaste likaledes olyckliga.

Ingen förståndig man skall häri motsäga dig.

Gott! sade jag. Och nu får du lov att — alldeles som en prisdomare, som fäller det slutliga avgörandet — träda upp och säga, vem som enligt din mening intar första rummet i lycka, och vem som intar det andra rummet, och likaså får du nämna dem alla fem efter deras ordning: den konungslige, den timokratiske, den oligarkiske, den demokratiske, den tyranniske.

Det avgörandet är lätt nog. Jag anvisar dem — alldeles som det sker med körerna — allt efter den ordning, vari de ha trätt fram, plats och rang i fråga om dygd och last, lycka och olycka.

Låt oss då hyra en härold — eller låt mig hellre själv offentligen förkunna och utropa, att Aristons son har förklarat den bäste och rättrådigaste för att även vara den lyckligaste, och att denne är den mest konungslige och är konung över sig själv; och att däremot den uslaste och orättrådigaste även är den olyckligaste, och att det är den, som har den mest tyranniska karaktär och som utövar det svåraste tyranni både över sig själv och över staten.

Ja, det må du kungöra.

Och skall jag tillägga, att detta gäller, vare sig de bli sedda av människor och gudar eller ej?

Ja.