Sokrates redogör för sin uppfattning om kvinnornas ställning i staten.

Jag får således gå tillbaka och anföra vad jag kanske hade bort säga redan förut. Men måhända kan det vara riktigt nog, att sedan man först har fullständigt låtit männen utföra sin roll, låta även kvinnorna utföra sin. Och nu kommer du ju dessutom med din särskilda uppmaning.

För personer, som äro födda och uppfostrade så, som vi ha framställt det, finns det enligt min mening intet annat riktigt sätt att förvärva hustru och barn än att gå fram på den väg, som vi ha slagit in på. Och vi ha ju därvid försökt att framställa männen såsom hjordens väktare.

Ja.

Vi få alltså här följa efter och lämna kvinnorna en likartad födelse och fostran, och så få vi se till, om detta lämpar sig.

Huru då?

Hör på! Tro vi, att honorna bland vallhundarna böra deltaga i hanarnas vakthållning och jakter och andra sysslor? Eller äro de på grund av sina bestyr med att föda och fostra ungarna oförmögna därtill, så att de endast böra hålla sig inomhus och låta hanarna arbeta och ha hela vården om hjorden?

Nej, de böra dela lika — med den enda skillnaden, att honorna äro svagare och hanarna starkare.

Men kan man använda olika djur till samma ändamål utan att giva dem samma uppfostran och dressyr?

Nej, det går ej.

Om vi således skola använda kvinnorna till samma ändamål som männen, måste vi giva dem samma undervisning.

Ja.

Och männen uppfostras i musik och gymnastik.

Ja.

Då måste vi således giva även kvinnorna samma lärdomar, ävensom lära dem krigskonsten, och de måste även använda allt detta på samma sätt.

Det torde vara en konsekvens av det föregående.

Åtskilligt av det nu sagda strider ju mot vår vanliga uppfattning och kan därför lätt förefalla löjligt, om det tillämpas på verkligheten.

Utan tvivel.

Vad är det, som du finner mest löjligt därvid? Är det inte tydligen det, att kvinnorna skola öva sig nakna i fäktskolan tillsammans med männen, och det ej bara de unga kvinnorna utan även de äldre — alldeles som de gamla gubbarna, som äro så ivriga att öva sig i gymnasierna, fast de äro fula och rynkiga?

Jo, vid Zevs. Det skulle åtminstone för våra ögon förefalla löjligt.

Då vi nu således, fortsatte jag, ha börjat att tala därom, få vi ej lov att vara rädda för allt detta skämt, som kvickhuvudena kunna komma att säga om en dylik förändring i våra gymnasier och med musiken och ej minst i fråga om vapenövningar och ridning.

Du har rätt.

Men när vi nu en gång ha börjat, måste vi gå vidare till den ömma punkten i lagen. Vi få därvid bedja de nämnda herrarna att för en gångs skull hålla sig allvarliga och komma ihåg, att det ej var så länge sedan hellenerna tyckte — liksom ännu i dag de flesta barbarerna — att det var både skamligt och löjligt att se nakna män. När man sedan började att införa nakenhet vid kroppsövningar (det var först hos kreterna och sedan hos lakedaimonierna), hade de dåvarande kvickhuvudena tillfälle att gyckla med allt detta. Eller tycker du ej det?

Jo.

Men när sedan erfarenheten visade, att det var bättre att låta kroppen vara obetäckt än påklädd, då försvann det löjliga intrycket av den yttre företeelsen inför tanken på vad som var bäst. Detta visade, att den är en dåre, som håller något annnat för löjligt än det dåliga — en dåre den, som söker att rikta sitt löje mot något annat mål än det oförnuftiga och onda, eller riktar sina allvarliga strävanden mot något annat mål än det goda.

Alldeles rätt.