Sokrates’ svar.

Jag hade alltid beundrat Glavkons och Adeimantos’ fina begåvning. Men vid detta tillfälle blev jag hänryckt över deras ord och sade: Söner av en ädel fader, det var med full rätt, som Glavkons älskare började sin dikt till er — när ni hade utmärkt er i slaget vid Megara — på följande sätt:

Barn av Ariston, en frejdad mans gudomliga söner!

Dessa ord tyckas mig vara ganska riktiga. Ty något gudomligt måste bo i eder, om ni ej tro, att orättrådigheten är bättre än rättrådigheten — och ändå ha kunnat tala på det sättet därom. Och jag menar, att ni verkligen ej tro det. Det sluter jag mig till av hela eder karaktär och ert uppträdande — men skulle jag gå efter edra ord, skulle jag misstro er. Men ju mer jag litar på er, dess mer villrådig är jag om vad jag skall göra. Å ena sidan vet jag ej, hur jag skall kunna hjälpa rättrådigheten. Jag tror ej, att jag har krafter till det. Ett bevis har jag däri, att när jag nyss trodde mig ha bevisat för Trasymakos, att rättrådigheten är bättre än orättrådigheten, voro ni ej belåtna med mig. Men å andra sidan förstår jag ej, hur jag skall kunna låta bli att hjälpa till. Jag är rädd, att det vore en gudlöshet att vara tillstädes, då rättrådigheten förkättras, och underlåta att hjälpa, när man ännu har anda och röst. Därför är det bäst att hjälpa, så mycket jag kan.

Glavkon och de övriga bådo mig nu att på allt sätt uppträda som försvarare och ej giva upp saken utan grundligt undersöka, vad bägge begreppen voro till sin natur, och hur det verkligen förhåller sig med den nytta, som de medföra. Jag yttrade då enligt min ärliga mening följande: