Staten och filosofien.

Nej, ingenting om detta. Men säg mig; vilken av de bestående statsförfattningarna tror du passar för filosofien?

Ingen enda, svarade jag. Det är just detta, som jag anklagar dem för, att ingen enda av dem är värdig en filosofisk natur. Därför kommer också en dylik natur på avvägar och urartar. Alldeles som ett frö, som sås i ett främmande land, anpassar sig efter den nya jordmånen och förlorar sin egen kraft, kan ej heller en filosofisk natur under nuvarande förhållanden behålla sin egen kraft utan urartar och övergår till en annan art. Om den däremot möter en författning, vilken i likhet med den själv är av yppersta art, skall det visa sig, att detta är i sanning något gudomligt, men däremot allt annat — både människornas natur och deras gärningar — är något mänskligt. Nu kommer du givetvis att fråga, vad detta är för en statsförfattning.

Nej, det hade jag ej tänkt; du tar fel. Däremot hade jag velat fråga, om det är den statsförfattning, som vi nyss ha framställt, då vi grundade vår stat, eller om du menade en annan.

I stort sett är det densamma. Men vi yttrade ju redan den gången, att det alltid i en stat måste finnas samma anda och uppfattning beträffande författningen, som den, som ledde dig, när du som lagstiftare gav staten lagar.

Ja, så yttrade vi.

Men det blev ej tillräckligt klarlagt av fruktan för de invändningar, som ni framställde, då ni sade, att bevisningen skulle bli lång och krävande. Och även vad som nu återstår är sannerligen ej det lättaste.

Vad då?

Huru en stat bör behandla filosofien, för att ej staten själv skall gå under. Ty alla stora företag äro förenade med risk, och ordspråket har rätt i, att “det sköna är sannerligen svårt“.

Låt emellertid bevisningen fullföljas, och förklara saken!

Det fattas ej vilja, sade jag. Är det något som hindrar mig, är det bristande förmåga. Du skall själv kunna bevittna min iver. Du kan genast få se, med vilken iver och djärvhet jag ämnar visa, att staten bör befatta sig med filosofien ej på det sätt, som nu sker, utan på rent motsatt sätt.

Hur då?

Jo, de som nu syssla med den äro rena ungdomar, som nätt och jämt ha trampat ut barnskorna men ännu ej nått fram till att syssla med affärer och hushållsbestyr; och även de bland dem, som kunna betraktas som de mest fulländade filosoferna, säga farväl till filosofien, då de komma in på dess allra svåraste område (jag menar dialektiken). Under den därpå följande perioden av sitt liv anse de sig göra en riktigt stor gärning, om de på framställd begäran från andra vilja bli åhörare vid filosofiska diskussioner och anse sig böra ägna några lediga stunder åt detta. Och så till sist, när ålderdomen kommer, utslocknar hos dem — med mycket få undantag — deras filosofiska iver vida mera än solen enligt Herakleitos1 ty den slocknar för att aldrig mera tändas.

Men hur bör det då vara?

På rent motsatt sätt. Som barn och ynglingar böra de få en uppfostran och en filosofisk kunskap, som är anpassad efter deras år; under denna tid, då de växa upp till män, bör man särskilt ägna omsorg åt deras kroppar, att de bliva lämpliga redskap för filosofien. Allt efter som tiden går och deras själ börjar att mogna, bör man med större skärpa driva deras övningar i filosofien. Och när deras kroppskrafter börjar avtaga och de vända sig bort från politiska och militära värv, då är det tid för dem att bli lösa och lediga från allt annat och ej — utom i förbigående — syssla med något annat, om de eljest vilja leva ett lyckligt liv här och efter döden få en motsvarande lycka i en annan värld.

Du har verkligen, Sokrates, talat med all iver. Jag tror emellertid, att det stora flertalet av våra åhörare ännu skola göra motstånd och ej låta övertyga sig, och minst av alla Trasymakos.

Stifta ingen ovänskap, sade jag, emellan Trasymakos och mig — vi som aldrig ha varit ovänner, och nyss ha blivit vänner på allvar. Vi vilja ej spara på några ansträngningar, tills vi antingen ha lyckats övertyga honom och de andra, eller åtminstone ha gjort dem något gagn för ett kommande liv, när de födas på nytt och möta liknande spörsmål.

Det var minsann ej någon kort tid du därmed syftade på.

Nej, en tid som snarast är att räkna för ett intet i jämförelse med evigheten. Det är emellertid alls ej underligt, att den stora massan av människor ej ha någon tilltro till det sagda. De ha ju aldrig någonsin sett dylika ord förverkligade; de ha snarast mött dylika talesätt i en yttre och avsiktlig sammanställning, men däremot aldrig såsom nu här hos oss i ett helt naturligt sammanträffande. Men en människa, som både i ord och gärning är dygdens fullkomliga motsvarighet och avbild, i den mån detta är möjligt, och som härskar i en stat av samma beskaffenhet — en sådan ha de aldrig någonsin sett, varken en eller flera. Eller tror du det?

Nej, ingalunda.

Ej heller ha de, min högt ärade vän, riktigt lyssnat till sköna och ädla samtal, som äro helgade åt strävandet att allvarligt och med all makt söka efter sanningen för sanningens egen skull, under det att de däremot stå kyligt avvisande gentemot dessa finesser och spetsfundigheter, som ej ha annat mål än tillfredsställande av ärelystnad eller stridslystnad vare sig i processer eller i privata mellanhavanden.

Det är riktigt.

Det var detta, som vi förutsågo, och det var anledningen, varför vi i sanningens intresse kände oss nödgade att trots allt säga, att varken någon stat eller författning eller enskild person någonsin kan bli fullkomlig, förrän detta lilla fåtal av filosofer, som ej beskyllas för att vara dåliga men väl för att vara onyttiga, bliva av en tvingande nödvändighet drivna att med eller mot sin vilja åtaga sig vården av staten, och staten drives att lyssna till dem; eller också konungarna och furstarna eller deras söner genom en gudomlig ingivelse gripas av äkta kärlek till filosofien. Att nu ettdera av dessa två alternativ eller bäggedera skulle vara omöjliga, påstår jag ej finnes skäl till att tro. I annat fall skulle man verkligen med rätta kunna skratta åt oss, som om vi endast voro några fromma drömmare. Inte sant?

Jo.

Om det således i hela det förgångnas ändlösa tidrymd någonsin har inträffat, eller om det för närvarande i någon fjärran från Hellas liggande trakt, långt utanför vår egen synkrets, nu inträffar, eller ock framdeles skall inträffa, att fulländade filosofer ha funnit eller finna sig nödgade att ägna omsorg åt staten, så äro vi beredda att förfäkta det påståendet, att den av oss nämnda statsförfattningen har funnits, finns och skall finnas, när filosofiens gudinna får välde i staten. Ett dylikt tillstånd är ingen omöjlighet; vi röra oss ej här med omöjligheter. Men svårigheterna medgiva vi förvisso.

Jag har samma åsikt som du.

Men du skall väl säga, att den stora mängden tänker annorlunda.

Sannolikt.

Min ärade vän, var ej allt för hård mot den stora mängden! De skola ändra sin uppfattning, om du ej bryr dig om att träta med dem utan i stället helt vänligt söker avtvå det dåliga rykte, som filosofien har, och visar, vad du själv menar med filosofer, ävensom bestämmer — såsom du nyss gjorde — deras natur och sysselsättningar, för att de ej må tro, att du menar samma slags filosofer som de själva. Om de se dem i detta ljus, skola de säkert få en annan uppfattning och yttra sig om dem på annat sätt. Eller tror du att någon, som själv är mild och fri från avund, kan ondgöras på en person, som ej är ondsint, eller avundas en person, som ej är avundsjuk? Låt mig själv få svara — jag tror, att ett så hårt sinne är sällsynt och ej finns hos det stora flertalet människor.

Jag är fullkomligt ense med dig.

Då måste du också bli ense med mig på den punkten, att vad som gör vanligt folk så förargade på filosofien, det är just dessa obehöriga, som utifrån storma in i filosofien, grälsjuka, trätlystna, alltid framdragande rena personfrågor — något som minst av allt passar en filosof.

Alldeles rätt.

Ty den person, Adeimantos, vilkens sinne är riktat på det sant varande, har sannerligen ej tid att blicka ned på människornas diktan och traktan och att under strid med dem fyllas med avund och hat. Nej, han riktar sina blickar på det som är fast och oföränderligt, det som varken gör eller lider orätt inbördes, som allt är väl och förnuftigt ordnat; detta efterliknar han, och därefter bildar han sig själv i möjligaste måtto. Eller tror du, att man kan låta bli att efterbilda det, som man älskar att leva tillsammans med?

Omöjligt.

Filosofen, som umgås med det gudomliga och harmoniska, blir, såvitt det för en människa är möjligt, själv gudomlig och harmonisk. Men han blir, liksom alla andra, utsatt för människors förtal.

Alldeles så.

Och om nu denna person blir nödsakad att söka tillämpa, vad han där ser, på människornas seder i det enskilda och offentliga livet, och ej blott att enbart utbilda sig själv — tror du då, att han skall bli en dålig läromästare i besinning, rättrådighet och all annan medborgerlig dygd?

Säkerligen ej.

Men om nu den stora mängden av människor kommer till insikt om, att det är sant, som vi säga om filosoferna, skola de väl ej längre vredgas på dem eller tvivla på våra ord, då vi säga, att staten ej kan bli lycklig på annat sätt, än att dess planritning blir uppgjord av artister, som arbeta efter en gudomlig modell.

Nej, de skola ej vredgas, om de ha kommit till insikt därom. Men hur skall denna planritning vara beskaffad, menar du?

De skola betrakta staten och människornas seder såsom en tavla, som de till att börja med måste göra ren. Det är ej så alldeles lätt. Men du vet, att de därutinnan skilja sig från alla andra, att de ej vilja befatta sig varken med enskilda personer eller med staten ej heller stifta lagar, förrän de ha funnit tavlan ren eller själva rengjort den.

Alldeles riktigt.

Och tror du ej, att de sedan skola göra ett utkast till själva statsförfattningen?

Jo visst.

Och när de fullgöra detta arbete, skola de ofta kasta sina blickar åt två olika håll: dels till det i och för sig rätta, sköna, besinningsfulla och allt sådant, och dels till de hos människorna befintliga egenskaperna. Och så skola de blanda tillsammans de olika mänskliga strävandena och därigenom få fram bilden av en människa; de vilja därvid utgå från den förebild, som Homeros, när den uppträdde bland människor, kallade gudomlig och gudalik.

Alldeles riktigt.

De skola därvid, förmodar jag, utplåna ett drag och sätta dit ett annat, till dess att de så vitt möjligt gjort de mänskliga sederna kära och behagliga för gudarna.

Säkerligen skulle detta bli en härlig tavla.

Och ha vi nu äntligen övertygat dessa, som du nyss sade vara i färd med att rusa emot oss i högsta hugg, om att den som tecknar våra statsförfattningar just är sådan, som vi ha prisat honom för att vara; det var för hans skull, som de vredgades på oss, därför att vi överlämnade vården om staten åt honom. Skola de nu, när de höra detta, bli mildare stämda?

Ja, mycket mildare, om de äro förståndiga.

Vilket skäl kunna de då ännu ha att tvivla? Kanske att filosoferna ej älska sanningen och det varande?

Det skulle ju vara alldeles orimligt.

Eller att deras natur, som vi ha framställt, ej är besläktad med det yppersta?

Ej heller det.

Eller att en sådan natur, om den får en gynnsam verksamhetskrets, ej skall bli fullkomligt god och vis, om överhuvud någon är det? Eller skola de föredraga de personer, som vi förkastade?

För ingen del.

Skola de sedan längre vara förbittrade över vårt påstående, att förrän filosofernas släkte kommer till makten i vår stat, skall varken stat eller medborgare få något slut på det onda, ej heller den författning, som vi diktade fram, kunna förverkligas?

Antagligen äro de mindre förbittrade.

“Mindre“, svarade jag, skola vi verkligen säga så? Skola vi ej i stället säga, att de nu ha alldeles blidkats och känna sig övertygade? Och att de måste instämma med oss — om ej av annat skäl, så av ren blygsel?

Alldeles så.

Låt oss således nu antaga, att dessa verkligen äro övertygade. Men kan någon betvivla en annan sak: att söner av konungar och hövdingar kunna ha filosofiska naturanlag?

Det kan ingen betvivla.

Kan man vidare påstå, att det är alldeles nödvändigt, att sådana personer sedan urarta och bli fördärvade? För all del, att det är vanskligt att rädda dem, det medgiva även vi. Men att under tidernas lopp ej en enda av alla skulle kunna ha blivit räddad — kan någon påstå det?

Omöjligt.

Och en enda räcker ju också! Om han har en lydig stat, kan han fullborda allt detta, inför vilket vi nu stå tvivlande.

Ja, en enda räcker.

Och om en styresman inför sådana lagar och inrättningar, som vi ha framlagt, är det väl ej omöjligt, att medborgarna vilja följa dem.

Alls icke.

Det är väl ej något underligt eller omöjligt, att andra skola kunna gilla det, som vi gilla?

Nej, det tror jag ej.

Och att det är det bästa, om det blott är möjligt att genomföra, det ha vi väl tillräckligt påvisat i det föregående, tänker jag.

Ja.

Vi ha således nu, förefaller det, kommit till det resultat, att vårt förslag till lagstiftning är det bästa, om det kan genomföras; och att det visserligen är svårt men ej omöjligt.

Det är sant.


1Filosofen Herakleitos påstod, att solen slocknade varje afton för att ånyo tändas varje morgon.