Till vilken del av själen vänder sig den efterbildande poesien?

Låt oss emellertid ej endast draga sannolikhetsbevis med ledning av målarekonsten, nej, låt oss fortskrida till den del av själen, med vilken den efterbildande poesien har att göra, och se efter, om denna del är god eller dålig.

Det böra vi göra.

Låt oss då gå till väga på följande sätt. Den efterbildande poesien framställer ju, mena vi, personers handlingar, de må nu vara frivilliga eller nödtvungna, ävensom huru de på grund av dessa handlingar tro sig ha blivit antingen lyckliga eller olyckliga, och huru de därvid antingen sörja eller glädja sig. Är det något mer än detta?

Nej.

Men befinner sig människan under allt detta i endräkt med sig själv? Eller är det ej snarare så, att hon under alla dessa handlingar är i tvedräkt och strid med sig själv, alldeles som vi nyss sågo, att hon i fråga om synen var oense med sig själv och samtidigt hyste motsatta uppfattningar om samma sak? Men jag erinrar mig, att vi väl nu ej behöva att inlåta oss på denna fråga. Ty i vårt föregående samtal ha vi alldeles tillräckligt klargjort för oss, att vår själ är uppfylld av en oändlighet dylika motsatser, som samtidigt härska hos oss.

Riktigt.

Ja, förvisso. Men jag tror, att det är nödvändigt att nu genomgå, vad vi förut ha lämnat å sido.

Vad tänker du därvid på?

Vi togo ju fram det fallet, att en god och rättskaffens man hade råkat ut för någon olycka: han hade kanske förlorat en son eller något annat, som varit honom kärt och dyrbart, och vi sade, att han då skulle bära detta sitt öde bättre än andra människor.

Ja, alldeles riktigt.

Nu skola vi vidare tänka efter: Skall han ej alls känna någon smärta, eller om detta är uteslutet, skall han då behärska sin smärta?

Snarast det senare.

Svara mig då vidare: Tror du, att han skall mest bekämpa och söka kuva sin smärta, när han är sedd av sina likar, eller när han går i ensamhet för sig själv?

Givetvis mest i det förra fallet.

Ja, ty när han är ensam, skall han tillåta sig att säga åtskilligt, som han skulle skämmas för, om någon hörde det, och han skall i ensamheten företaga sig åtskilliga handlingar, där han ej skulle vilja ha andra personer som vittnen.

Så är det.

Det är väl således förnuftet och lagen, som bjuder honom att behärska sig, men däremot själva sinnesrörelsen, som driver honom att hängiva sig åt smärtan?

Riktigt.

Men när en människa på det sättet samtidigt drages åt två motsatta håll, så måste det väl nödvändigtvis, nämnde vi, finnas två olika delar i hennes själ?

Ja visst.

Är inte då den ena delen villig att följa lagen, dit den leder?

Hur så?

Lagen säger ju, att det är bäst att hålla sig så lugn som möjligt under olyckorna och ej giva sig över: ty det är visst ej så säkert, vad som i allt detta är gott eller ont, och man vinner ingenting genom att vara otålig, och livets vedervärdigheter äro ej mycket att fästa sig vid, och sorgen utgör ett hinder för det, som just för ögonblicket mest behöves.

Och vad är då detta, som mest behöves?

Att rådslå angående det skedda; att göra som i brädspelet, rätta sina drag efter tärningskasten, enligt vad förnuftet finner vara bäst; men däremot ej göra som barn, som ha slagit sig — hålla händerna på det ställe, där det gör ont, och bara tjuta hela tiden; nej, vi måste alltid vänja själen att så hastigt som möjligt gripa sig an med att bota och bättra vad som är sjukt och skadat, och låta läkarekonsten göra slut på klagolåten.

Ja, det är den bästa vägen att möta olyckorna.

Den bästa delen hos oss är således villig att följa denna förnuftets ledning.

Tydligen.

Men den andra delen, som lockar oss till erinring av lidandet, till jämmer och tårar, och som aldrig kan mätta sig därmed — måste vi ej säga, att den är oförnuftig, lättjefull, en feghetens vän?

Jo, det måste vi.

Och denna senare del — förargelsens del — ger ju ett rikt och växlande material för efterbildning. Däremot är den lugna och förnuftiga karaktären, som alltid är sig själv lik, ej lätt att efterbilda, ej hellerär den lätt att uppfatta, om den efterbildas, särskilt för en stor publik av alla olika slags människor, som samlas till en teater; ty det bleve ju en efterbildning av en känsla, som vore för dem främmande.

Alldeles.

Den efterbildande diktaren, som vill vinna anseende hos mängden, är således ej lämpad för att tillfredsställa den förnuftiga delen av själen, och hans skicklighet är ej till för att behaga denna, utan han anpassar sig efter den upprörda och växlande passionen, som är lätt att efterbilda.

Tydligen.

Vi ha väl således all rätt att anklaga honom och ställa honom i samma klass som målaren. Ty han liknar honom däri, att han framställer dåliga verk — dåliga, om de prövas efter sanningens mått. Han liknar honom även däri, att han umgås ej med den bästa delen av själen utan med en sämre. Därför kunna vi med full rätt vägra att upptaga honom i en välordnad stat, emedan han väcker, underhåller och stärker den sämre delen av själen och därigenom förstör den förnuftiga delen; alldeles som när man ger makten i en stat åt de dåliga elementen och därmed förstör de bättre. På samma sätt kunna vi säga, att den efterbildande diktaren inplantar en dålig författning i den enskilda människans själ, genom att smeka den oförnuftiga delen i själen, som ej förmår att skilja stort och smått utan anser en och samma sak än stor och än liten; han framställer skuggbilder, men från sanningen är han mycket långt borta.

Alldeles.