Tillämpning på poesien.

Och nu ha vi således att undersöka tragedien och dess främste man och ledare Homeros. Vi höra ju somliga personer påstå, att dessa tragediförfattare förstå alla konster och överhuvud allt mänskligt, både vad som rör dygden och lasten, ävensom allt gudomligt; ty det är ju nödvändigt, säga de, att en god poet, om han skall kunna behandla sitt ämne väl, även skall känna detta sitt ämne; eljest kan han ej dikta därom. Vi måste således se efter, om dessa personer ha råkat ut för dylika efterbildare och låtit narra sig av dem, så att de vid betraktandet av deras verk ej märka, att de äro tre led avlägsna från den sanna verkligheten, och att man lätt kan frambringa dylika verk, även om man ej känner sanningen; ty de framställa endast skenet men ej verkligheten. Eller ha kanske i stället dessa personer skäl för sina påståenden, och äga alltså de goda diktarna i verkligheten kunskap om det, som de enligt allmänhetens mening så väl yttra sig om?

Ja, detta måste vi riktigt väl undersöka.

Tror du nu, att om en person är i stånd att behandla såväl en bild av ett föremål som föremålet självt, han då är ivrig att ägna sig åt förfärdigandet av bilder och gör detta till sin egentliga livsuppgift, liksom om det vore den bäst tänkbara.

Nej, det tror jag ej.

Men om han verkligen vore kunnig i detta, som han efterbildar, skulle han, gissar jag, vända sin iver långt hellre åt tingen själva än åt deras efterbildningar; och då skulle han försöka att lämna många härliga verk såsom minnesmärken efter sig, och han skulle hellre vilja vara föremål för beröm än själv berömma.

Det tror jag. Ty därav skulle han ha både större ära och större gagn.

Vi vilja nu ej draga Homeros eller de andra diktarna till räkenskap i alla frågor. Vi vilja ej t. ex. fråga, om han var en läkare och ej blott en efterbildare av läkarnas tal och uttryck, eller om någon vare sig av de äldre eller yngre skalderna kan sägas ha botat sjuka, såsom Asklepios gjorde, eller lämnat några lärjungar i läkarekonst efter sig, såsom Asklepios gjort med sina egna ättlingar. Ej heller i andra yrken och konster vilja vi utfråga honom utan låta det vara. Men däremot — när det gäller det största och härligaste, som Homeros företager sig att behandla, krig, fälttåg, staters styrelse och människors uppfostran, så är det rättvist att rikta till honom den frågan: Käre Homeros, om du i fråga om dygd ej är tre led avlägsen från sanningen, en sådan tillverkare av bilder, som vi ha kallat efterbildare, utan står i andra ledet, och om du är i stånd att inse, vilka strävanden som göra människorna bättre eller sämre i deras enskilda och offentliga liv, så får du nämna för oss namnet på någon stat, som tack vare dig har fått en bättre författning, såsom t. ex. Sparta har fått genom Lykurgos, och många andra stater, små som stora, ha fått genom andra personer. Nämn den stat, som ger dig vitsord för att ha varit en god lagstiftare, och som haft gagn av dig. Italien och Sicilien ha sin Karondas, vi ha vår Solon: vem är det, som har dig? Kan du uppgiva någon stat?

Det tror jag ej, sade Glavkon. Det kunna ej ens Homeriderna1 själva våga påstå.

Men kanske det kan nämnas något krig på Homeros’ tid, som utkämpades på något särskilt lyckligt sätt tack vare hans ledning eller hans råd?

Nej.

Eller finns det några fina uppfinningar av honom på konsternas eller överhuvud det praktiska livets områden, som ju brukar vara fallet med visa män, till exempel Tales från Miletos och Anarkarsis från Skytien?

Nej, alls ingenting.

Men om Homeros också ej har gjort det offentliga något gagn, har han väl i det enskilda livet varit vägledare och lärare för många människor? Och dessa ha väl njutit av hans umgänge och åt sina efterkommande lämnat i arv ett slags Homeriskt livsideal? Det var ju av den anledningen, som Pytagoras tillvann sig en så stor tillgivenhet, och som hans efterkommande ännu i dag skilja sig från alla andra genom det levnadssätt, som de kalla Pytagoreiskt.

Nej, Sokrates, ingenting av detta slag berättar man. Ty Kreofylos, Homeros’ vän, får väl anses vara i bildning ännu löjligare än vad hans namn2 anger, om eljest det är sant vad som berättas om Homeros. Det berättas ju, att Kreofylos frågade synnerligen litet efter Homeros till och med under dennes livstid.

Ja, det berättas så, svarade jag. Men tror du ej, Glavkon, att om Homeros verkligen hade varit i stånd att uppfostra människor och göra dem bättre — om han ägt verklig insikt och ej blott kunnat efterbilda — tror du ej då, att han skulle ha fått många vänner och lärjungar, och att han skulle ha älskats och ärats av dem? Protagoras från Abdera, Prodikos från Keos och många andra förstå att genom sitt enskilda umgänge ingiva sina samtida den uppfattningen, att de ej skola kunna styra varken sitt hus eller sitt land, om de ej låta sig uppfostras av dem; och genom denna sin vishet förvärva de sig så stor tillgivenhet, att deras vänner nära nog vilja bära dem på sina händer. Och så skulle däremot, när det var fråga om Homeros eller Hesiodos, om dessa verkligen hade kunnat hjälpa dem fram till dygd, deras samtida ha kunnat tillåta dem att resa omkring som rapsoder? Skulle de inte i stället ha hållit fast i dem än hårdare, än om de varit av guld, och tvungit dem att stanna kvar hemma hos sig? Och om de ej lyckades övertala dem till detta, skulle de väl ha följt dem som deras trogna lärjungar, tills de hade fått bildning nog?

Det tycks mig, Sokrates, som om du hade alldeles rätt.

Skola vi inte då antaga som avgjort, att ända från Homeros alla poeter endast äro efterbildare? De efterbilda skuggbilder av dygd eller av annat, som de behandla. Men sanningen nå de aldrig. Nej, det är, såsom vi nyss yttrade, med dem som med målaren, som utan att förstå sig på skomakareyrket gör en bild, som ser ut att vara en skomakare, och som förefaller att verkligen vara en sådan för dem, som inte heller förstå sig på det och endast fästa sig vid färgerna och gestalten?

Ja, visserligen.

På samma sätt få vi väl också säga, att diktaren med sina ord och uttryck färglägger de olika yrkena och konsterna utan att själv förstå något annat än att efterbilda dem; och andra människor, som äro lika okunniga, och som endast döma efter orden, tycka, att det är väl talat, när han med iakttagande av meter, rytm och harmoni yttrar sig om skomakeri, fältherrekonst eller vad annat som helst; en sådan naturlig tjusningskraft utöva dessa konstmedel. Men avkläd poeternas tankar, blotta dem på musikens färger och framställ dem sådana, som de äro i sig själva — hurudana de då skola befinnas vara, det vet du nog.

Ja.

Det är med dem, som det är med ansiktena på människor, som ej äro vackra, men endast unga och blomstrande. De likna dessa — när ungdomens och blomstringens tid är förbi!

Ja, alldeles.

Gott! Och överväg nu en annan synpunkt! Det är ju så, att den, som förfärdigar skuggbilden, m. a. o. efterbildaren, förstår ej det sant varande utan endast det, som synes. Inte sant?

Jo.

Låt oss ej nu stanna på halva vägen utan skaffa oss klart besked.

Säg ut.

Målaren kan måla tömmar och betsel, det kunna vi väl säga?

Ja.

Men sadelmakaren och smeden förfärdigar dem?

Ja visst.

Förstår nu målaren sig på, huru tömmarna och betslet böra vara beskaffade? Är detta något, som ens tillverkarna, d. ä. sadelmakaren och smeden, begripa? Är det inte så, att endast hästkarlen, som kan begagna dem, också är den ende, som begriper detta?

Alldeles sant.

Kunna vi inte påstå, att det är på samma sätt med allt annat?

Huru då?

Att det för varje sak finns följande tre olika konstfärdigheter: den som begagnar, den som tillverkar och den som efterbildar.

Jo.

Vartill syftar förträffligheten, skönheten och fulländningen hos olika föremål, varelser eller handlingar, om ej till den användning eller det bruk, för vilket naturen eller människan har frambragt dem?

Riktigt.

Det är således alldeles nödvändigt, att den, som använder en sak, också är mest erfaren om densamma, och att han delgiver tillverkaren både det goda och det dåliga, som finns i hans arbete med hänsyn till den användning, som han själv gör därav. Så till exempel ger flöjtspelaren meddelande till flöjtmakaren, vilka flöjter som göra god tjänst vid flöjtblåsningen, och han föreskriver honom, hurudana han bör tillverka; och den andre lyder.

Ja visst.

Den ene vet således och ger därför besked om vilka som äro goda och dåliga flöjter; den andre tror på honom och tillverkar dem.

Ja.

Beträffande ett och samma föremål har således tillverkaren en riktig tro om dess förträfflighet eller dess dålighet — han träffar nämligen den kunnige och är nödsakad att höra vad denne säger — under det att insikten finns hos den person, som begagnar föremålet.

Alldeles.

Men huru är det med efterbildaren? Skall han genom användning av den sak, som han målar, skaffa sig insikt om, huruvida den är förträfflig och skön eller motsatsen? Eller skall han åtminstone skaffa sig en riktig mening genom att nödgas vara tillsammans med den kunnige och av honom få föreskrifter om, hur han bör måla?

Varken det ena eller det andra.

Efterbildaren har således varken insikt eller en riktig mening beträffande förträffligheten eller dåligheten hos den sak, som han målar.

Tydligen ej.

Efterbildaren har således, kantänka, en glänsande skicklighet i att kunna bedöma, vad han gör!

Inte just!

Och likväl skall han efterbilda utan att veta, i vilket avseende en sak är god eller dålig. Han kommer att, som det tyckes, efterbilda endast vad som tyckes vara skönt för den okunniga mängden.

Ja, vad annat?

Nu ha vi således, det är dock klart, blivit alldeles ense om, att efterbildaren ej äger någon nämnvärd kunskap om det, som han efterbildar, utan att efterbildning endast är en slags lek och ej allvar, och att de, som syssla med att dikta tragedier, vare sig i jambisk eller episk form, allesammans äro efterbildare i högsta möjliga grad.

Alldeles.

Men vid Zevs, fortsatte jag, är ej detta efterbildande avlägset från sanningen i tredje led?

Jo.

Och på vilken del av människan utövar det sitt inflytande?

Vad syftar du på?

Hör på! Ett och samma föremål synes ju vara olika stort, allt efter som man ser det på nära håll eller på avstånd.

Ja.

Och ett och samma föremål synes rakt eller krokigt, konvext eller konkavt, allt eftersom man ser det i vattnet eller ovanför vattnet, och detta på grund av färgernas förvillande inverkan på synen. Vi ha här uppenbarligen i vår själ en stark förvirring. Det är denna svaghet i vår natur, som blir föremål för angrepp: och det är skuggteckningskonsten, taskspeleriet och många andra dylika konster, som företaga angreppet och därvid ej lämna något konststycke oförsökt.

Riktigt.

Ha ej mätning, räkning och vägning visat sig som ganska utmärkta hjälpmedel däremot, så att det bestämmande ej är det, som synes större eller mindre eller mera eller tyngre, utan vår förmåga att räkna, mäta och väga?

Jo visst.

Och detta är ju en uppgift, som tillhör den förnuftiga delen av vår själ?

Ja.

Och när så denna del har mätt och därmed fått klart för sig, att något är större eller mindre än något annat eller lika stort, mötes den ofta nog samtidigt av en rakt motsatt uppfattning om samma sak.

Ja.

Men ha vi ej sagt, att det är omöjligt för en och samma själsförmögenhet att samtidigt ha två motsatta meningar om en och samma sak?

Jo, och däri ha vi haft rätt.

Den del av själen, som har en uppfattning i strid emot de givna måtten, kan således ej vara den samma, som dömer efter dessa mått.

Nej, omöjligt.

Och den, som litar på mått och beräkning, måste väl dock vara den bästa delen av själen?

Ja visst.

Och den del, som går emot denna, måste väl således höra till de sämre delarna?

Nödvändigtvis.

Det var för att få detta fullt klart för oss, som jag yttrade, att målarekonsten och överhuvud den efterbildande konsten gör ett verk, som befinner sig långt från sanningen, och att den likaledes umgås med, är vän och kamrat med den del av vår själ, som är fjärran från förnuftet, och detta utan någon sund eller nyttig påföljd.

Alldeles rätt.

Den efterbildande konsten är således dålig i sig själv, har dåligt sällskap och bär dåliga frukter.

Det tycks så.

Är detta endast begränsat till synen? Eller sträcker det sig även till hörseln — till det som vi kalla poesi?

Sannolikt även till hörseln.


1Homeros’ ättlingar och efterföljare.

2Kreofylos (“Kött-barn“) var en god vän till Homeros, enligt somliga hans måg.