Timokratiens uppkomst ur aristokratien.

Låt oss nu således försöka att framställa, på vilket sätt timokratien kan uppkomma ur aristokratien. Är det ej en mycket klar och enkel sanning, att varje förändring i en stat har sitt upphov i en söndring, som uppstår hos de maktägande, under det att däremot en förändring är omöjlig, när de styrande (de må vara aldrig så få) äro fullt eniga?

Jo, det är sant.

Hur kan således, Glavkon, vår stat komma i rörelse? Hur går det till, att medhjälparna och de styrande bliva oense både inom sina egna leder och med varandra? Eller vill du kanske, att vi skola följa Homeros’ exempel och anropa muserna att berätta för oss, “huru tvedräkten först uppkom“? Skola vi tänka oss dem tala till oss i högtravande och ståtliga ord, som talade de på allvar, under det att de i verkligheten skämta och gyckla med oss som med barn?

Hur lyda deras ord?

Hör, vad de säga! En stat, som är så inrättad som eder, kan ej så lätt skakas. Men enär allt, som födes, är underkastat förgängelse, skall ej heller en så beskaffad ordning räcka all tid utan skall upplösas, och det på följande sätt. För växterna, som spira upp ur jordens sköte likaväl som för djuren, som leva på dess yta, finns det — och det gäller både deras kropp och själ — en växling mellan fruktbarhet och ofruktbarhet, allt efter som för varje släkte dess kretslopp fullbordas, ett förlopp som kräver längre eller kortare tid, beroende på släktenas längre eller kortare livslängd. Vad edert eget släkte angår, kunna dessa, som ni ha fostrat att bliva statens ledare, trots sin visdom ej med några beräkningar eller iakttagelser bestämma tiderna för en gynnsam födelse eller för en ogynnsam; de skola taga miste och föda barn till världen, då de ej borde det. För den gudomliga skapelsen finns ett kretslopp, som mätes av ett fullkomligt tal; för mänskliga varelser gäller en sådan period av ganska kort varaktighet. Den angives nämligen av det minsta tal (216), som innehåller summan av kuberna på de tre tal (3, 4, 5), vilka alstra likheter och olikheter, tillväxt och avtagande, och vilka sammanställda som kanter i en rätvinklig parallelliped giva en solid figur med enkla och sköna proportioner. Om mätetalet (60) för volymen av denna figur upphöjes till fjärde digniteten, kan resultatet (12960000) betraktas som mätetal för ytinnehållen av två särskilda plana figurer med harmonisk gestalt. Den ena är en kvadrat, vars sidor äro lika stora mångfalder av hundra (3600). Den andra är en rektangel, vars bredd (2700) är hundra gånger kuben på tre, medan längden (4800) är hundra gånger ett annat helt tal. Detta tal (48) är två enheter mindre än mätetalet för ytinnehållet i den kvadrat, vars sida är diagonalen i en kvadrat med sidan fem, om man nämligen exakt uppmäter diagonalens längd (√50), men endast en enhet mindre än detta, om man avrundar mätetalet för diagonalens längd till närmaste hela tal (7). Av dessa geometriska talförhållanden beror nu den bättre eller sämre fortplantningen. När edra väktare i okunnighet härom sammanföra brud och brudgum på en oriktig tidpunkt, födas barn, som varken äro gynnade av naturen eller av lyckan. Ehuru endast de bästa av dessa bliva av sina föregångare insatta i styrelsen, bliva de likväl ej värdiga att träda i sina fäders fotspår, utan väl komna till makten i egenskap av väktare, skola de börja att först försumma oss, muserna, i det att de ej i tillbörlig grad uppskatta musiken. Och sedan utsträcka de denna ringaktning även till gymnastiken. På grund därav skola edra ynglingar ha mindre sinne för musernas fostran. I följande ätteled skola styresmännen ej längre ha väktarnas förmåga att pröva de olika släkten, om vilka Hesiodos talar: släktena av guld, silver, koppar och järn. Järnet skall således blandas med silver, kopparen med guld, och därav skall uppstå en disharmonisk olikhet och ojämnhet, vilken alltid och överallt föder krig och tvedräkt. Sådant är upphovet till tvedräkten, varhelst denna än uppstår.

Vi måste medgiva, att detta musernas svar är sant och riktigt.

Det måste ju också så vara, när det är muserna själva som tala.

Men vad skola nu muserna vidare säga?

När nu tvedräkten har uppstått, draga de olika klasserna åt skilda håll. Järn- och kopparsläktet vilja locka till att förvärva penningar, land, hus, guld och silver. Guld- och silversläktet, som ej äro behövande utan rika av naturen, föra däremot själarna till dygden och hän mot tingens gamla ordning. Det blir strider och våldsamheter dem emellan, men till sist komma de överens om att fördela jord och hus och förvandla dem i enskild egendom. Dem, som de förut hade beskyddat såsom fria män i deras egenskap av vänner och försörjare, dem göra de nu till slavar och underlydande. Och själva övertaga de krigiska värv ävensom vakthållningen gentemot dessa sina underlydande.

Jag tror, att du har riktigt framställt anledningen till förändringen.

Ligger ej denna statsförfattning mitt emellan aristokratien och oligarkien?

Jo visst.