Tionde boken

Inledning

I tionde boken upptagas till ny behandling några frågor, som i det föregående ej ha blivit slutgiltigt prövade.

Först återgår Sokrates till den i tredje boken behandlade frågan om poesiens ställning i idealstaten. För att motivera sin uppfattning, att den efterbildande diktningen bör uteslutas ur denna stat, ingår han på en närmare prövning av vad som menas med efterbildning. Det är endast idéerna, som äro verkligt varande. De sinnliga föremålen likna visserligen idéerna, men de äro ej verkligt varande. Men i förhållande till dessa sinnliga föremål äro de bilder, som skapas genom skuggor eller speglingar eller även genom en konstnär såsom t. ex. målaren, ännu ett led längre bort avlägsna från den sanna verkligheten: de äro “i tredje led“ avlägsna från denna. “Målaren, snickaren och gud“ äro de tre mästare, som framställa de tre olika slagen av en soffa eller bord: den målade soffan, soffan i sinnevärlden, samt soffans idé.

Denna lära om efterbildningens natur tillämpas nu på poesien, som ju ävenledes till väsentlig grad är en efterbildande konst. Även skalderna äro således tre led avlägsna från sanningen. De äro onyttiga, ty de se ej vad som är utan vad som synes. De yttra sig om allting, men om man blottar dem på rytmens och musikens färgläggning, äro de tomma och fattiga. De äga nämligen ingen verklig kunskap om de föremål, som de skildra, lika litet som målaren har verklig kunskap om dem, som han målar. De ha ej ens en “riktig tro“ eller “riktig mening“ om dem.

Den efterbildande poesiens skadlighet visar sig ännu tydligare, om vi tänka på, vilken del av själen som påverkas genom densamma. Den vänder sig ej till den bättre delen av vår själ, som följer förnuftets ledning, utan till den sämre, den oförnuftiga, som styres av passionerna. Och det allra värsta är, att när man vid åhörandet av andras lidanden eller felsteg anser sig kunna ge fritt lopp åt sina egna känslor, blir det sedan ej så lätt att hålla dem tillbaka, när det gäller ens egna känslor.

Sedan Sokrates ytterligare framhållit, att ingenting, varken ära eller makt eller penningar eller poesiens inflytande, får hindra människan att ägna sig åt rättrådighet och dygd, övergår han till att omnämna den högsta belöning, som väntar en rättrådig människa: belöningen i ett annat liv. Först framlägges därvid en kort bevisning för själens odödlighet. Eftersom varje sak och varje väsen har sitt speciella onda, sin särskilda sjukdom, som förstör detsamma, så måste också själen, om den verkligen förstöres, förstöras genom sitt särskilda onda. Den kan således ej tillintetgöras genom kroppens olyckor, utan endast genom själens. Men orättrådigheten, tygellösheten, fegheten och okunnigheten, som äro själens laster, kunna ej tillintetgöra själen.

Till sist återkräver Sokrates av sina åhörare ett medgivande, som han förut har gjort dem. Han har, för att jämförelsen emellan den rättrådiges och den orättrådiges lycka skulle kunna bli mera renodlad, medgivit, att den rättrådige skulle av både gudar och människor anses orättrådig. Denna fordran är emellertid väsentligen orimlig. Människans rättrådighet är ej fördold för gudarna, nej, de älska den och hedra den. Och för den, som är gud kär, länder allt till det bästa.

För att ytterligare framhäva denna åtskillnad mellan de rättrådiga och de orättrådiga i fråga om lycka, framställer han en mytisk berättelse om en man vid namn Er, som dött men fått återvända till jorden för att berätta för människorna, huru tillståndet är efter döden. Sokrates börjar skildringen med att framhålla, att det ej skall bli något slags “Alkinoos’ historia“, d. ä. ej en sådan där lång och uttänjd berättelse, som Odyssevs framlägger inför konung Alkinoos i Odyssén (böckerna 9–12).

Först redogöres i myten för de olika straff och belöningar, som vänta de döda och som svara emot det liv, som de ha fört; men allt tillmätes tiofalt.

Därpå ges en kortfattad mytisk skildring av världsalltets byggnad och det sätt, varpå det styres. Världsalltet liknas vid en slända, som svänges omkring i Ödesgudinnans sköte. Liksom Moirerna spinna människans livstråd, spinnas här de trådar, som bestämma världsalltets gång. Den bild, som här ges av universum, får man säkerligen ej pressa allt för hårt: den vill ej ge en realistisk bild av världsalltet, ej en naturvetenskaplig, utan en idealistisk och symbolisk framställning.

Den slända, som svänger i Ödets sköte, är lik den vanliga sländan men upphöjningen på mitten får tänkas rent klotformig. Detta klot eller denna kula, hur man nu vill kalla den, är alldeles ihåligt men har inom sig ett likaledes ihåligt klot, som inom sig har ett tredje o. s. v., så att inalles finnes ej mindre än åtta kulor, liggande i varandra; sländans axel går genom medelpunkten i den innersta kulan. Men ovanifrån visa sig dessa kulors kanter såsom cirklar, med kanterna av olika bredd och olika färg. Hela sländan svänger runt åt ett håll, men de sju inre cirklarna svänga åt motsatt håll men med olika stor hastighet. På var och en av de åtta cirklarna eller sfererna står en sirén, som uppstämmer en enda ton; och de åtta sirénernas olika toner förena sig till en enda harmoni, “sferernas harmoni.“

De åtta olika sfererna i sländan representera, utifrån räknat, 1. Fixstjärnehimmelen. 2. Saturnus. 3. Jupiter. 4. Mars. 5. Venus. 6. Merkurius. 7. Solen. 8. Månen (som får sitt ljus av solen). —

När själarna hade kommit fram till den plats, där Ödesgudinnan svängde sin slända, måste de genast gå till Lakesis, en av de tre Moirerna (Ödesgudinnans döttrar). Där tog en gudarnas profet fram ur Lakesis’ sköte massor av livslotter eller levnadsbanor, som han kastade framför själarna. Och dessa fingo nu i tur och ordning, allt efter som de fått lotterna, välja levnadsbanor för det nya liv, som väntade dem efter deras långa vandring i underjorden eller i himmelen. Man kunde därvid märka, huru de togo hänsyn till de erfarenheter, som de gjort under sitt föregående jordeliv. Orfevs, den berömde trakiske sångaren, som enligt sagan hade blivit söndersliten till döds av rasande kvinnor, valde av denna anledning — för att slippa födas av en kvinna! — en svans livslott. Tamyris, en annan mytisk sångare från Trakien, föredrog en näktergals liv. Ajas, Telamons son, den trojanske hjälten, som näst Akilles gällde som den tappraste av alla, hade tagit sig själv av daga, när Akilles’ vapen ej tillerkändes honom utan Odyssevs; och nu ville han ej bli människa utan valde ett lejons gestalt. Agamemnon, överanföraren vid Troja, som vid sin hemkomst blev mördad av sin otrogna gemål, föredrog likaledesen djurgestalt och blev en örn. Atalante, en berömd kvinnlig jägare i Arkadien, hade krävt av sina friare, att den, som skulle få henne till maka, skulle besegra henne i kapplöpning; Meilanion besegrade henne till sist genom list. Hon väljer nu att bli man och atlet. Epeios, Panopevs’ son, som hade byggt den trojanska trähästen valde att bli en konstförfaren kvinna. Tersites, den dumdryge tölpen i Agamemnons här, väljer att bli apa.

Med denna ståtliga mytiska skildring av livet i en annan värld och med några få därtill knutna ord av Sokrates avslutas framställningen.