Trasymakos ingriper i samtalet.

Åtskilliga gånger under samtalets lopp hade Trasymakos gjort försök att ingripa i diskussionen, men han hade alltid blivit hindrad av dem, som sutto bredvid honom, därför att dessa ville höra oss tala till slut. Men när det blev en paus efter mitt sista yttrande, kunde han ej styra sig längre. Han drog ihop sig som ett vilddjur före språnget, och så rusade han emot oss för att slita oss i stycken.

Polemarkos och jag blevo rädda och skyggade tillbaka. Men han skrek ut över hela skaran:

Vad är detta för snack, som ni har hållit på med nu så länge! Och vad är detta för ett enfaldigt sätt att ge vika för varandra! Om du verkligen vill veta, vad rättrådigheten är för något, bör du inte bara fråga eller sätta din ära i att vederlägga vad en annan svarar. Du bör veta, att det är lättare att fråga än att svara. Nej, du får lov att svara själv och säga, vari du menar att rättvisan består. Men kom nu inte och säg, att den består i det som är tillbörligt eller det som är nyttigt eller det som är gagneligt eller det som är vinstgivande eller det som är fördelaktigt. Nej, säg mig tydligt och klart, vad du menar. Ty jag tänker ej att hålla till godo med sådant här nonsens.

Jag blev häpen över hans ord och såg helt förskräckt på honom. Jag tror verkligen, att om det ej hade varit jag, som först hade råkat att se på honom, skulle jag ha blivit mållös. Men genast när han började att bli ursinnig med anledning av vårt samtal, kom jag att se på honom först. Därför blev jag också i stånd att svara honom, och jag sade med darrande röst:

Bliv inte ond på oss, Trasymakos! Ty om jag och min vän här ha felat i vår undersökning, så må du veta, att vi ej ha gjort det med flit. Tänk dig, att vi letade efter guld — inte tror du väl då, att vi med avsikt skulle gå undan för varandra av ren hövlighet och därmed förstöra för oss möjligheten att finna något. Och lika litet kan du väl tro, att om det gäller att söka efter rättrådigheten, som är mera värd än många guldstycken, vi skulle gå så tanklöst ur vägen för varandra i stället för att göra vårt bästa för att finna den. Nej, min vän; men jag är rädd för att vi sakna förmåga. Och därför är det rimligt, att ni, som förstå er på saker och ting, snarare ha medlidande med oss än äro förargade på oss.

Vid dessa ord brast han ut i ett hånskratt och sade:

Store Herakles, här ha vi återigen Sokrates’ välbekanta ironi. Det visste jag i förväg och nämnde det även för mina vänner här, att du ej skulle vilja svara utan bara gå på med din ironi, och att du minst av allt skulle svara, om man frågade dig.

Ja, du är en vis man, Trasymakos, svarade jag. Antag, att du frågade en person, vad det är för tal, vilkas produkt blir tolv, och därvid tillade de orden: “Men kom nu inte och säg, att det är två gånger sex, eller tre gånger fyra, eller sex gånger två, eller fyra gånger tre; ty jag vill ej finna mig i, att du pratar sådana dumheter!“ Ja, då inser du nog själv, gissar jag, att ingen kunde svara på din fråga. Men antag, att han svarar: “Trasymakos, vad menar du? Får jag ej ge något av de svar, som du nämnde? Om ett av dessa råkar vara det riktiga svaret, får jag inte då, min högt ärade vän, säga det, utan måste jag säga något annat än det riktiga? Är det meningen?“ Säg mig, vad skulle du svara på det?

Hm, alldeles som om dessa två fall hade någon likhet med varandra!

Jag kan ej finna annat, svarade jag. Men även om det ej finnes någon likhet mellan dem men den tillfrågade tycker, att de äro lika, tror du inte, att han lika fullt skall svara enligt vad han tycker, och det vare sig vi förbjuda det eller ej.

Du ämnar således nu göra på samma sätt. Du tänker att ge ett av de svar, som jag undanbad mig?

Det skulle ej förvåna mig, om jag vid närmare betänkande bestämde mig för det.

Men vad skulle du säga, om jag gåve ett annat och bättre svar på vad rättrådighet är? Vilket straff hade du då förtjänat, menar du?

Vilket straff? Jo, det som okunniga människor förtjänar att få, nämligen att lära av den kunnige. Och det straffet underkastar jag mig.

Du är just söt! Men utom det straffet, som ligger i att du får lära dig, skall du också få betala mig penningar.

Ja, när jag får några, svarade jag.

Pengar finns nog, sade Glavkon; gäller det bara det, Trasymakos, kan du tala. Ty vi skola alla skjuta tillsammans åt Sokrates.

Ja, det är jag övertygad om, sade Trasymakos. Och sedan kommer Sokrates att göra på sitt vanliga sätt: ej svara själv, men hugga in, när en annan svarar, och vederlägga denne.

Men min bäste vän, sade jag, hur kan en person svara, som ingenting vet och som medger, att han ingenting vet, och som vidare, även om han skulle ha en svag föreställning om något, har blivit förbjuden av en verkligt betydande man att säga något av det, som han tänker? Nej, det är riktigare, att du säger det. Ty du påstår, att du vet det och kan säga det. Säg således inte nej, utan var vänlig och svara mig. Missunna inte heller Glavkon och de andra här din undervisning.

Vid dessa mina ord förenade sig Glavkon och alla de övriga med mig i min anhållan. Och det var alldeles klart, att Trasymakos, som trodde, att han hade ett fint svar att ge, i verkligheten var ivrig efter att få yttra sig för att få tillfälle att utmärka sig. Han låtsade sig emellertid vilja hålla på, att det var jag, som skulle svara. Till sist gav han emellertid vika och sade:

Ja, sådan är Sokrates’ vishet: att ej själv vilja undervisa, men däremot gå omkring och lära av andra utan att ens tacka för det.

Du har rätt, Trasymakos, svarade jag, när du säger, att jag lär av andra. Men när du påstår, att jag är otacksam mot dem, så är detta osant. Jag är så tacksam, som jag kan. Pengar har jag inte, jag kan endast berömma dem. Men huru gärna jag gör detta, när jag tycker, att någon talar väl, skall du strax själv få erfara, när du har svarat. Ty jag tror, att du kommer att svara väl.