Tredje boken

Inledning

Sokrates fortsätter här sin stränga granskning av skaldernas verk. Det är i åtskilliga avseenden, som de unga männen kunna taga skada till sin själ genom att läsa Homeros och andra diktare. Sokrates går med yttersta stränghet till väga i sin censur, när det gäller att utvälja lämplig lektyr för de unga. Somliga ställen ingiva fruktan för döden, t. ex. de som skildra fasorna i underjorden; och dylika göra de unga till fega stackare. Andra ställen utgöra en fara för ynglingarnas sanningskärlek, deras besinning och måttfullhet, eller deras rättrådighet. Och även många andra fel begås av skalderna.

Därpå övergår Platon att behandla formen för den poetiska framställningen. Han förkastar härvid den “efterbildande“ poesien, varpå tragedien och komedien äro de mest typiska exemplen. Och skall den användas, bör den endast tjäna till att efterbildande framställa det goda och ädla, men däremot ej det onda och låga.

I sammanhang med poesien behandlas även musiken. Melodierna skola ej vara vekliga utan manliga, ej ohöviska utan måttfulla; de skola passa dels för krigaren dels för den fredlige och gudfruktige borgaren. Endast mera enkla instrument få användas. Rytmen får ej vara mångskiftande och ständigt växlande.

Sedan man vidare avhandlat gymnastiken och kroppsvården samt det rätta förhållandet mellan gymnastik och musik, mellan kroppens och själens utbildning, övergår Sokrates till att tala om de styrande i staten och deras egenskaper, varvid han särskilt dröjer vid det levnadssätt, som bäst passar dessa väktare och krigare.