Tyranniets uppkomst ur demokratien.

Återstår således nu att undersöka den allra finaste statsförfattningen och den allra finaste personen: tyrannväldet och tyrannen!

Alldeles!

Säg mig således nu, min käre vän, hur uppkommer tyrannväldet? Det är ju dock tämligen tydligt, att den framgår ur demokratien.

Ja, det är tydligt.

Och framgår ej tyranniet ur demokratien på samma sätt som demokratien ur oligarkien?

Hur så?

Det goda, som oligarkien uppställde för sig både som mål och medel, var ju dock rikedomen — inte sant?

Jo.

Och det omättliga begäret efter rikedom och försummandet av allt annat just för att skaffa sig rikedom var det, som beredde oligarkiens undergång.

Riktigt.

Och vad som nu bereder demokratiens undergång, är väl det omättliga begäret efter det, som den uppställer som sitt egentliga goda.

Och vilket är detta?

Friheten, svarade jag. Ty i en demokratisk stat skall du få höra sägas, att den är härligast av allt, och att därför den, som är fri till sin natur, ej kan anse det värdigt att leva i en annan slags stat.

Ja, så hör man det sägas ofta nog.

Är det nu ej så — för att återkomma till vad jag ville fråga — att det omåttliga begäret efter denna frihet och försummandet av allt annat även här åstadkommer en omgestaltning och kommer demokratien att känna behovet efter tyrannvälde?

Hur så?

När en demokratisk stat i sin törst efter friheten träffar på usla munskänkar, som sköta serveringen, och till övermått berusar sig med frihetens oblandade vin, förgriper den sig på de styrande, så framt de ej äro riktigt fogliga och lämna den största frihet; och den anklagar dem för att vara några usla oligarker.

Det är sant.

Och dem, som lyda överheten, skymfa de och behandla som sannskyldiga slavar och odågor. Men däremot berömma och prisa de både offentligen och enskilt sådana styresmän, som vilja likställa sig med undersåtarna, och sådana undersåtar, som vilja vara lika sina styresmän. Är det ej nödvändigt, att i en sådan stat frihetsbegäret griper omkring sig på alla områden?

Jo visst.

Och det måste, min vän, intränga i de privata familjerna, och till sist innästlar sig självsvåldet till och med hos djuren.

Vad menar du med detta?

När till exempel fadern vänjer sig vid att vara likställd med sin son och att frukta honom, och sonen att vara likställd med sin far och att varken hysa försyn för sina föräldrar eller att frukta dem, ty han vill kantänka vara fri. Och på samma sätt vill den inflyttade1 vara likställd med medborgaren, och denne med de inflyttade; och sak samma med främlingen.

Ja, så går det verkligen till.

Ja, liksom även i åtskilliga andra småsaker: ty under ett sådant tillstånd fruktar läraren sina lärjungar och smickrar dem, och lärjungarna ringakta sina lärare och sina ledare. Överhuvud vilja de unga jämställas med de äldre och tävla med dem både i ord och gärning. Gubbarna å sin sida sänka sig ned till de unga och sprudla av kvickhet och skämt; de härma de unga, för att de ej må få rykte om sig att vara obehagliga och despotiska.

Alldeles så.

Men allra längst i frihet går man i en dylik stat, när köpta slavar och slavinnor äro lika fria som de, som ha köpt dem. Och nära nog hade vi glömt att omnämna den stora likställighet och frihet, som råder i förhållandet mellan män och kvinnor.

Och varför skola vi ej, för att citera Aiskylos, “tala om det, som alldeles nyss kom över våra läppar“?

Jo visst, svarade jag, det är just, vad jag vill göra. Ingen, som har erfarenhet om det, kan tro, huru mycket större frihet de djur, som stå under människans välde, ha här än i andra stater. Ty sannerligen, sådan frun är, sådan är hennes hund, som ordspråket säger; och hästar och åsnor, vana som de äro att helt fritt och förnämt gå sin väg fram, ränna emot var och en, som möter dem på vägen, om han ej viker undan; och allt annat är på samma sätt uppfyllt av frihetens anda.

Just mina egna drömmar! När jag far ut på landet, händer det mig ofta nog detsamma.

Och som slutsumma och resultat av allt detta märker du, hur medborgarna bliva ytterst ömtåliga; om någon kommer med något, som på minsta vis smakar av tvång, bli de genast förargade och vilja ej finna sig i det. Och till sist, som du vet, går det därhän, att de ej fråga efter några lagar, varken skrivna eller oskrivna; ty de vilja ej ha någon herre över sig.

Ja, jag vet.

Här har du således, min vän, den vackra och ungdomliga begynnelse, som enligt min mening ger upphov till tyrannväldet.

Ja, ungdomlig är den sannerligen! Men gå vidare!

Samma sjukdom, som utbröt i oligarkien och förstörde den, växer även fram inom demokratien och skärpes i följd av den obegränsade friheten; och det är den, som bringar demokratien under slaveriets ok. Varje överdrift brukar i verkligheten slå över i sin fullständiga motsats, det må gälla årstider, växter eller djur — och ej minst statsförfattningar.

Det är rimligt nog.

Överdrift i frihet torde väl ej kunna slå över i något annat än i ytterligt slaveri, och detta både för den enskilde och för staten.

Det är naturligt.

Då är det också naturligt, att tyranniet eller enväldet ej uppkommer ur någon annan statsförfattning än just ur demokratien — ur den mest obegränsade frihet uppkommer den mest vidsträckta och mest tryckande träldom.

Det är skäligt nog.

Men det var ej detta, som du frågade efter, tror jag; du ville veta, vad det är för en sjukdom, som uppstår i demokratien ej mindre än i oligarkien, och som bringar demokratien under slaveriets ok.

Ja, du har rätt.

Jag syftade på det där släktet av lättingar och slösare, av vilka de modigaste gå i spetsen och de mindre modiga följa efter; vi jämförde dem med drönare, dels med och dels utan gadd.

Alldeles rätt.

Dessa två grupper ställa till förvirring i varje stat, där de komma in, liksom slem och galla i kroppen. En god läkare och lagstiftare i staten bör redan i förväg taga sina försiktighetsmått däremot lika väl som en klok biskötare; han bör helst se till, att de ej komma in, och att, om de komma in, de fortast möjligt må skäras bort tillika med själva honungskakorna, där de sitta.

Ja, vid Zevs, på allt sätt.

Låt oss nu, för att vi må klarare se, vad vi vilja, gripa oss an med saken på följande sätt.

Hur då?

Vi få i vår framställning tänka oss den demokratiska staten uppdelad i tre klasser — som den också i verkligheten är. Den första är just den nu nämnda gruppen, som i följd av den obegränsade friheten uppstår i demokratien lika väl som i oligarkien.

Så är det.

Den är blott mycket ivrigare i demokratien.

Hur så?

I oligarkien står den ej alls i pris utan drives tvärtom bort från alla ämbeten, och därför får den där ingen övning och blir utan kraft. Inom demokratien har den däremot — på få undantag när — ledningen; och de ivrigaste inom gruppen tala och handla, under det att de övriga samla sig kring talarestolen, föra oväsen och ej tåla, att någon säger något i annan riktning; och därför ledes allt i en dylik stat av denna grupp, med högst få undantag.

Ja, förvisso.

Det finns vidare en andra klass, som alltid skiljer sig från mängden.

Hurudan är denna?

Där alla arbeta på att bli rika, bliva väl i allmänhet de, som till sin natur äro mest skötsamma, också de rikaste?

Det är rimligt.

Det är väl från dem, gissar jag, som drönarna suga sin mesta honung med minsta besvär.

Ja, ty hur skulle man kunna få något av dem, som blott ha helt litet?

Och dessa rika kallas också, tror jag, för “drönareföda“.

Ja, så ungefär.

Den tredje klassen är folket — alla de, som arbeta med sina händer, som ej deltaga i politiken, och som ej ha så mycket att leva av. Denna klass är, när den är fulltaligt samlad, både den talrikaste och den mäktigaste.

Så är det. Men den är ej villig att samlas så ofta, om den ej får sin del i honungen.

Men det får den alltid, för så vitt det ligger i de styrandes makt att ta ifrån de förmögne deras egendom, dela ut den bland folket — och behålla det mesta för sig själva!

Ja, på det sättet får ju även folket sin del.

Men de personer, vilkas egendom man vill ta ifrån dem, bli väl tvungna att försvara sig inför folket, på vad sätt de kunna.

Ja visst.

Och även om de ej alls tänka på någon revolution, få de alltid höra av de andra, att de stämpla mot folket och äro oligarkiskt sinnade.

Förvisso.

Och till sist, när de se, hur folket — ej av fri vilja utan i sin okunnighet och endast narrade av dessa belackare — försöker att komma dem till livs, då går det verkligen så, att de, vare sig de vilja det eller ej, bliva riktiga oligarker. Det sker således ej avsiktligt; men det är drönarens sting, som framkallar detta onda.

Alldeles riktigt.

Så uppkomma anklagelser, rättsliga undersökningar och processer dem emellan.

Ja visst.

Brukar ej folket alltid upphöja en särskild person till sin ledare och giva honom stor makt och stort inflytande?

Jo.

Det är således tydligt, att när en envåldshärskare uppstår, så spirar han fram just ur folkledaren och har ej någon annan rot.

Ja, det är tydligt.

Hur börjar således övergången från folkledare till envåldshärskare? Sker det ej tydligen då, när folkledaren börjar att göra detsamma, som det berättas om mannen i sagan — jag menar sagan om den Lykaiske Zevs’ helgedom i Arkadien.

Vilken saga?

Den som säger, att en person, som har smakat mänskliga inälvor uppblandade med inälvor av andra offerdjur, nödvändigtvis måste bliva en varg.2 Eller har du ej hört det talet?

Jo.

Är det ej på samma sätt med en folkledare? Sedan han väl har fått folket fullständigt i sina händer, skonar han ej sina egna medborgares blod. Enligt den vanliga metoden drager han dem under falska anklagelser inför rätta och tager blodtörstigt deras liv; sin gudlösa mun och tunga besudlar han med brodermord; han dräper och driver i landsflykt; och samtidigt ger han åt massorna en förhoppning om skuldernas avskrivning och utdelning av jord. Måste det ej för en sådan person bli en nödvändighet, en skickelsens egen bestämmelse, att han antingen dödas av sina motståndare eller ock blir en envåldshärskare, en varg i stället för människa?

Alldeles nödvändigt.

Det är således från honom, som resningen utgår mot de rika.

Ja.

Antag nu, att han blir fördriven, men sedan kommer tillbaka sina fiender till trots — kommer han ej då som en fulländad tyrann?

Tydligtvis.

Och om de andra då äro ur stånd att få honom dömd till döden eller landsflykt genom offentlig anklagelse, fika de efter att dräpa honom genom lönnmord.

Så plägar det ske.

Och sedan kommer det allbekanta tyranniska anspråket, som alla i den ställningen hitta på: av folket begär han en personlig säkerhetsvakt, för att folkets försvarare må kunna vara säker till sitt liv!

Förvisso.

Och folket beviljar det; de äro ängsliga för hans del — men ej alls för sin egen!

Förvisso.

När nu en person, som har förmögenhet och därmed också är misstänkt för att vara en folkhatare, ser detta, då, min vän, följer han det orakel, som Kroisos en gång fick, och

flyr till det steniga Hermos,
vågar ej dröja, och skyr ej att hånas för feghet.

Nej, ty annars skulle det vara sista gången, som han finge göra det.

Men blir han gripen, så dräpes han.

Givetvis.

Men folkledaren själv ligger ej slagen till marken “i all sin resliga storhet“. Nej, efter att ha sträckt många till marken står han upprätt i statsvagnen, nu ej längre en folkledare, utan en fulländad tyrann.

Ja, det måste så gå.


1Metoiker,“inflyttade“, kallades i Atén de utlänningar, som ägde rätt att utöva sitt yrke inom Aténs område men i övrigt ej hade borgarrätt.

2Det berättades en saga om Lykaon, en av Arkadiens äldsta innevånare, att han blev förvandlad till en varg, efter det att han hade offrat, jämte andra offerdjur, även ett barn på Zevs’ altare.