Undersökningen fortsättes.

När vi nu hade kommit överens om, att rättrådigheten är dygd och vishet, under det att orättrådigheten är last och okunnighet, så sade jag:

Det är gott och väl, att vi nu ha denna sak avgjord. Men vi påstodo ju även, att orättrådigheten är stark och mäktig. Minns du ej det, Trasymakos?

Jo, det minns jag, sade han. Men tro ej, att jag är nöjd med vad du nu har sagt. Jag skulle kunna säga mycket om den saken. Men om jag gjorde det, är jag säker på, att du skulle påstå, att jag höll ett långt tal. Därför får du verkligen låta mig säga allt, vad jag vill. Eller om du vill fråga, så gör det, men då kommer jag att, alldeles som när gamla gummor berätta sagor, endast svara: ja ja, och så nicka med huvudet eller skaka på det.

Men du gör det väl ändå ej i strid mot din egen mening?

Jo, för att göra dig till viljes, eftersom du ej låter mig tala. Vad vill du annars?

Nej, för all del, ingenting. Gå du bara på, jag vill fråga.

Ja, fråga du!

För att nu således gå i ordning med sakerna, upprepar jag min förra fråga: huru förhåller sig rättrådigheten till orättrådigheten? Det påstods ju, att orättrådigheten var mäktigare och starkare än rättrådigheten. Men nu tänker jag, att i stället den senare skall visa sig starkare än den förra, om verkligen rättrådigheten är vishet och dygd, och eftersom orättrådigheten är okunnighet. Ty detta kan ej längre betvivlas av någon. Men jag vill ej, Trasymakos, ta frågan så enkelt, utan på ett helt annat sätt. Du vill väl inte förneka, att en stat kan vara orättrådig, och att den ofta kan vilja försöka att slå under sig andra stater på ett orättfärdigt sätt, bringa dem i slaveri och hålla dem kvar under sitt välde.

Ja visst. Just den bästa staten, som på det mest fullkomliga sätt är orättrådig, skall handla på det sättet.

Jag begriper, att detta just var din mening. Men jag ville gärna veta ännu en sak: kan en stat, som sålunda är mäktigare än en annan, ha en dylik makt utan hjälp av rättrådigheten, eller behöver den taga sin tillflykt till denna?

Den behöver det, om du har rätt i ditt påstående, att rättrådigheten är vishet; den behöver det ej, utan använder orättrådigheten, om jag däremot har rätt.

Jag är förtjust, Trasymakos, att du ej blott nickar eller skakar på huvudet, utan svarar så briljant.

Det är för att göra dig till viljes.

Däri gör du rätt. Fortsätt således att göra mig till viljes och svara även på en annan fråga. Anser du, att en stat eller en krigshär eller ett band av rövare eller tjuvar, eller överhuvud en grupp människor, som samlar sig i och för ett orättrådigt angrepp, kan uträtta något, om de inbördes göra varandra orätt?

Nej, visst inte.

Nå, om de ej göra varandra orätt? Kunna de då uträtta mera?

Ja visst.

Och det är av den anledningen, Trasymakos, att orättrådigheten alstrar inbördes hat och stridigheter, men rättrådigheten däremot endräkt och vänskap. Inte sant?

Jag kan ju gå in på det — för att inte komma i delo med dig.

Däri gör du rätt, min bäste vän. Men svara mig nu på en fråga: om det är orättrådighetens sak att alstra hat, varhelst den än finns, skall den ej då också, om den förefinnes mellan slavar och fria, komma dem att hata varandra och leva i tvedräkt samt göra dem oförmögna till gemensamt arbete.

Jo visst.

Nå, om den förekommer hos två enskilda personer? Skola dessa ej leva i hat och osämja samt vara fiender både sinsemellan och till andra människor?

Jo.

Men om, högt ärade vän, orättrådigheten existerar hos en enda person, skall den väl då förlora sin makt eller skall den likafullt behålla den?

Den kan gärna för mig få behålla den!

Den har således tydligen en sådan makt, att var helst den kommer in, det må vara i en stat, en familj, en krigshär eller vad som helst, den alstrar oförmåga att handla till följd av split och tvedräkt, och den gör vederbörande fientlig både mot sig själv och sin motståndare och särskilt mot den rättrådige. Inte sant?

Jo visst.

Och om den finns hos en enskild person, skall den väl också, gissar jag, ha samma effekt: den skall först göra honom oförmögen att handla, eftersom han är i oenighet med sig själv, och vidare skall den göra honom fientlig mot sig själv och mot de rättrådige. Inte sant?

Jo.

Men gudarna äro väl rättrådiga, min vän?

Låt så vara.

Den orättrådige är således, Trasymakos, gudarnas fiende, och den rättrådige deras vän.

Ja, njut du i god ro av ditt tal och låt dig väl smaka. Jag vill nämligen ej säga emot dig, för att jag ej må råka ut för våra åhörares misshag.

Gott, sade jag, låt mig då få njuta av måltiden till slut, och svara mig på samma sätt som nu. Vi ha således sett, att de rättrådige äro visare, bättre och mäktigare, under det att de orättrådige ej äro i stånd till gemensamt handlande — och när vi säga, att de orättrådige ibland kunna gemensamt utföra någon betydelsefull gärning, så är detta ej alls sant. Ty om de voro riktigt orättrådiga, skulle de ej skona varandra. Nej, det är tydligt, att det måste finnas en viss slags rättskänsla hos dem, som sätter dem i stånd att handla som de göra, så att de ej förorätta varandra utan blott sina offer. De voro endast till hälften dåliga, när de ville fullfölja sina orättfärdiga planer. Ty hade de varit riktigt usla och riktigt orättrådiga, hade de varit alldeles oförmögna att handla. Så förhåller det sig alltså härmed, och ej så som du först antog. — Och nu måste vi övergå till att söka besvara vår andra fråga: om de rättrådige leva ett bättre och lyckligare liv än de orättrådige. Detta framgår visserligen tydligt nog, förefaller det mig, av det föregående. Men vi måste undersöka saken bättre. Ty det är ju ej fråga om en alldaglig sak, utan det gäller, huru vi böra leva vårt liv.

Ja, undersök du!

Det vill jag också, sade jag. Och säg mig nu: anser du, att en häst har sin särskilda uppgift?

Ja.

Kan du ej som en särskild uppgift för hästen — eller för vilken annan varelse som helst — uppställa just det, som man antingen ej alls kan göra med någon annan eller åtminstone ej så väl?

Jag förstår ej.

Hör på! Kan du se med något annat än ögonen?

Nej, visst inte.

Kan du höra med något annat än öronen?

Ingalunda.

Då ha vi väl rätt att säga, att detta är uppgiften för dessa organ?

Ja visst.

Säg nu: kan du skära av en gren på en vinstock med en skära, en kniv eller en hel del andra verktyg?

Ja visst.

Men ändå inte, gissar jag, med någonting så bra som med en för ändamålet gjord trädgårdskniv?

Det är sant.

Vi kunna väl således säga, att detta är trädgårdsknivens speciella uppgift?

Det kunna vi.

Nu kan du nog, gissar jag, bättre förstå vad jag nyss frågade om, ifall det ej är en varelses eller ett tings särskilda uppgift, som man antingen ej alls kan göra med något annat eller åtminstone ej så väl.

Ja, jag förstår det, och jag tror, att det är så.

Gott, sade jag. Anser du ej vidare, att varje sak har en viss egenskap eller förmåga, som motsvarar dess uppgift? Vi kunna ta samma exempel igen. Ha ögonen någon uppgift?

Ja.

Ha de även en viss egenskap eller förmåga?

Även det.

Ha öronen någon uppgift?

Ja.

Ha även de en viss egenskap eller förmåga?

Ja.

Och hur är det med allt annat? Är det på samma sätt?

Ja.

Ett ögonblick! Skulle ögonen kunna väl fullfölja sin uppgift, om de ej hade sin särskilda förmåga utan i dess ställe hade ett motsvarande fel?

Nej, hur skulle de det kunna — ja, du menar naturligtvis blindhet i stället för syn?

Det må nu vara vilken egenskap som helst, det är ej fråga om det. Men frågan gäller: fullföljer man sin uppgift väl tack vare inneboende förmåga, och illa tack vare bristande förmåga?

Ja, däri har du alldeles rätt.

Om således öronen mista sin inneboende förmåga, utföra de väl sin uppgift illa?

Ja visst.

Är det på samma sätt med allt annat?

Det menar jag.

Gott! Låt oss nu taga fram en annan fråga. Har själen en uppgift, som man ej skulle kunna utföra med något annat? När det gäller att t. ex. tänka, härska, rådgöra o. d., kunna vi då rimligen överlämna detta åt någon annan än åt själen? Få vi ej säga, att detta speciellt tillhör själen?

Jo.

Och är ej även själva livet en uppgift för själen?

Jo, i högsta grad.

Det finns således, säga vi, en viss förmåga hos själen?

Ja.

Kan således själen, Trasymakos, om den berövas denna sin inneboende förmåga och duglighet, väl fullgöra sin uppgift. Eller är det omöjligt?

Det är omöjligt.

En dålig själ måste alltså vara en dålig vårdare och styresman, men en god själ sköta allt dylikt väl.

Det är givet.

Men ha vi ej kommit överens om, att rättrådigheten just är den speciellt goda egenskapen hos själen, är själens dygd, under det att orättrådigheten är dess fel.

Jo, det ha vi kommit överens om.

Då skall således den rättrådiga själen och den rättrådiga människan leva väl, men den orättrådige leva illa.

Ja, det följer av det föregående.

Men den, som lever väl, är ju lycklig, och den, som lever illa, är olycklig.

Ja visst.

Den rättrådige är således lycklig, den orättrådige är olycklig.

Låt gå.

Men det är ej nyttigt att vara olycklig men väl att vara lycklig.

Ja visst.

Alltså, du förträfflige Trasymakos, är orättrådigheten mera nyttig än rättrådigheten.

Ja, Sokrates, detta må vara din förplägnad vid gudinnan Bendis’ festlighet.

Och den har jag dig att tacka för, Trasymakos, eftersom du har visat dig så vänlig mot mig och har upphört att vara förargad. Du har emellertid ej gått så ordentligt till vid förplägnaden, men det är min och ej din skuld. Ty det har gått med mig, tycker jag, alldeles som med läckergommarna, som girigt gripa efter varje ny rätt, innan de ha hunnit att tillbörligt njuta av den förra. Innan jag hade funnit, vad jag först sökte, nämligen vad det rätta är, lämnade jag den frågan öppen och övergick till att undersöka, om det består i oförmåga och okunnighet eller vishet och duglighet. När sedan den frågan uppstod, om orättrådigheten är mera nyttig än rättrådigheten, kunde jag ej låta bli att gå över till den. Och resultatet av hela samtalet har därför blivit det, att jag ingenting vet. Ty när jag ej vet, vad det rätta är, kan jag näppeligen veta, om det är en dygd eller ej, lika litet som om den rättrådige är lycklig eller ej.