Undersökningen fullföljes.

Men nu får det vara nog med detta, sade jag. Säg mig i stället: en läkare, om man tar honom i detta ords stränga betydelse, som du nyss talade om — är en sådan läkare en affärsman, som vill förtjäna pengar, eller är han en person, som botar sjuka? Kom ihåg, att jag talar om den verklige läkaren.

Han botar sjuka, svarade Trasymakos.

Nå, en styrman? Är den verklige styrmannen befälhavare över de sjöfarande eller är han sjöfarande.

Han är befälhavare över de sjöfarande.

Man behöver ej, tror jag, fästa sig vid den omständigheten, att han far på sjön. Det är inte av den anledningen, som han kallas styrman, utan det är på grund av hans konst och hans befäl över de sjöfarande?

Det är sant.

Har då inte varje yrke och konst sin nytta med sig?

Jo visst.

Är inte varje yrke och konst till just för att söka åvägabringa det, som för var och en är nyttigt?

Jo.

Och har en konst sin uppgift utanför sig själv, eller är det nog för den att vara så fullkomlig som möjligt?

Hur menar du?

Jo, antag att jag frågar dig, om det är nog för kroppen att vara kropp, eller om den behöver något dessutom. Då skulle jag svara: visst behöver den något mer; det är just därför som läkarekonsten är uppfunnen, emedan kroppen har sina brister och ej kan vara sig själv nog. Den har kommit till för att skaffa åt kroppen det, som är gagneligt. Har jag rätt eller inte?

Du har rätt.

Säg mig nu: är själva läkarekonsten eller överhuvud någon konst bristfällig i något avseende på samma sätt, som ögonen kunna sakna syn och öronen sakna hörsel? Dessa behöva ju just därför en konst, som botar dem för denna ofullkomlighet. Säg, är det så även med konsten själv? Har varje konst i och för sig själv en ofullkomlighet, så att den behöver en annan konst, som avhjälper detta? Och har denna andra konst i sin tur behov av en ny konst, och så vidare i det oändliga? Eller sörjer varje konst själv för sitt eget bästa? Eller har den kanske ej behov varken av egen eller andras hjälp av något slag, då den ej har något fel eller någon brist? I så fall söker den endast att gagna det, som är föremålet för dess verksamhet; men själv är den utan fel och vank, om den är en sann konst, om den helt och fullt är vad den är. Tag nu ditt skarpa och noggranna uttryckssätt till hjälp och pröva saken. Är detta rätt eller ej?

Jo, det är tydligen rätt.

Läkarekonsten tänker således ej på sin egen nytta utan på kroppens nytta?

Ja.

Och hästskötarens konst sörjer ej för denna konst utan för hästarna. Och överhuvud taget sörjer ingen konst för sig själv — det behöves ej — utan för föremålet för sin verksamhet.

Det är uppenbart.

Men varje konst, Trasymakos, har ju makt och välde över föremålet för sin verksamhet.

Trasymakos medger detta, ehuru högst motvilligt.

Det finns således ej någon konst, som uppsätter som sitt mål eller som påbjuder det som gagnar den starkare, utan i stället det som gagnar den svagare, den underlydande.

Trasymakos försökte visserligen att bestrida det, men måste till sist medgiva det.

Nu fortsatte jag: Det finns väl ingen läkare — såvitt han verkligen är läkare — som sätter som sitt mål eller föreskriver det som gagnar honom själv utan i stället det som gagnar den sjuke. Ty vi ha ju blivit ense om, att den verklige läkaren är ledare för människokroppen men däremot ej affärsman. Ha vi ej det?

Jo.

Och att den verklige styrmannen är befälhavare över sjöfarande och ej helt enkelt en sjöfarande?

Ja.

Och en sådan styrman och befälhavare vill sätta som sitt mål och vill påbjuda ej det som gagnar honom själv utan det som gagnar den sjöfarande, som står under hans befäl.

Han medgav detta, ehuru ogärna.

Och lika litet kan det finnas någon annan styresman — om han är en verklig styresman — som sätter som sitt mål eller påbjuder vad som gagnar honom själv utan vad som gagnar hans underlydande. Det är därpå han syftar, och allt vad han säger och gör, det säger och gör han med tanke på vad som gagnar och lämpar sig för den underlydande.

Vi hade kommit till denna punkt i samtalet, och det var tydligt för alla, att definitionen på rättvisa hade blivit just raka motsatsen mot vad Trasymakos hade sagt. Då utbrast Trasymakos i stället för att svara: Sokrates, har du en barnpiga?

Hur så? frågade jag. Hade du inte bort svara hellre än komma med sådana frågor?

Jag menar blott, att jag beklagar, att hon ej putsar näsan på dig utan låter dig vara så här osnuten. Hon har ej ens lärt dig att skilja mellan boskapen och herden.

Vad nu då? frågade jag.