Uppfostrans betydelse.

Jo, undervisning och uppfostran. Ty om våra unge män bli väl uppfostrade och växa till i besinning, skola de lätt fatta både alltdetta och mycket annat, som vi nu förbigå, såsom om att äga kvinnor, knyta äktenskap och föda barn — vilket allt bör följa ordspråket, att bland vänner bör allt så mycket som möjligt vara gemensamt.

Ja, det bleve det bästa.

Och om väl en gång staten får en god start, går den vidare framåtsom en ring i vattnet. Ty en fortsatt god uppfostran och undervisning skapar goda anlag, och goda anlag, som få del i en dylik uppfostran, bli å sin sida ännu bättre än förut, ej minst med avseende på en bättre avkomma, alldeles som hos alla andra varelser.

Det är rimligt nog.

Låt mig fatta mig kort! Statens vårdare måste noga passa på, att ej förfallet oförmärkt smyger sig in. Och därför böra de framför allt vakta på, att inga nyheter i musik eller gymnastik införas i strid med föreskriven ordning; utan man bör bevara dem så oförändrade som möjligt. Och när någon säger, att

städse den sången blir hållen för bäst och av människor prisad,
som med den nyaste klang kringljuder de lyssnandes öron.
måste man vara rädd för, att en och annan kanske tror, att skalden menar ej nya sånger, utan ett nytt sångsätt, och att han vill prisa detta. Men ett sådant bör man varken prisa eller tillåta att det införes. Ty genom att införa ett nytt slags musik riskerar man, att det hela löper fara. Ty man kan ej förändra musikens art utan att rubba grundvalarna för samhället. Så säger Damon, och jag tror honom däri.

Och räkna även mig, sade Adeimantos, till dem som tro därpå.

Här, på musikens område, böra således, förefaller det, väktarna bygga upp sitt vakttorn.

Riktigt, ty därförbi smyger sig lätt laglösheten in.

Ja, under form av skämt — alldeles som om den ej åstadkom något ont.

Den gör det ej heller på annat sätt än att den så småningom smyger sig in och helt sakta vinner insteg i seder och levnadsvanor. Men sedan växer den och vidgar sitt inflytande ut över medborgarnas handel och vandel med varandra för att sedan därifrån med stor fräckhet, Sokrates, gå ut över lagar och författningar, tills den slutligen kastar över ända allt både i det enskilda och offentliga livet.

Säg mig, är det verkligen så? sade jag.

Jag menar det.

Då måste således — såsom vi från början yttrade — våra barns lekar redan från deras första år vara underkastade bestämda regler; ty om gossarna och deras lekar ej följa givna lagar, är det omöjligt, att de kunna växa upp till laglydiga och dugande män.

Det är givet.

När däremot gossarna ha gjort en god början redan i sina lekar och sedan med musikens hjälp ha fått vana vid en god ordning, så följer dem denna vana i allt — alldeles på motsatt sätt mot i förra fallet — samt växer och utvecklas; och den återupprättar därmed i staten vad som förut var fallfärdigt.

Det är sant.

Därvid återfinna de också, fortsatte jag, sådana plägseder, som anses mindre viktiga och som deras föregångare hava fullständigt lämnat åt glömskan.

Vilka menar du?

Jo, följande: att de yngre böra iakttaga en passande tystnad i de äldres närvaro, stiga upp för dem och lämna dem plats, ha omvårdnad om sina föräldrar; vidare iakttaga vissa regler angående hårets klippande, kläder, skodon, hela sitt uppträdande samt allt annat dylikt. Eller tror du ej det?

Jo.