Vad menas med filosof?

Jag får försöka, eftersom du ger mig så kraftigt stöd. Det synes mig vara nödvändigt, om vi skola kunna rädda oss undan våra angripare, att vi för dem angiva, vad vi mena med filosofer, när vi drista oss till att påstå, att det är de, som böra styra i staten. Sedan skola vi kunna försvara oss genom att visa, att det just av naturen tillkommer dylika personer såväl att studera filosofi som att styra i staten, under det att de andra ej passa varken till filosofer eller till styresmän, men väl till att lyda.

Det torde vara tid att angiva detta.

Kom då med och följ mig, så hoppas jag att kunna lämna dig en tillfredsställande förklaring.

Jag följer.

Behöver jag påminna dig eller minns du kanske det av dig själv, att om vi i sanning kunna säga, att vi älska något, så måste vi visa, att vi älska det i sin helhet och ej blott till en del.

Du får nog påminna mig om det, förefaller det. Ty jag fattar det ej riktigt.

Glavkon, sådant hade en annan än du kunnat ha lov att säga! Men en i kärlek förfaren man passar det ej att vara okunnig om, att den, som har lätt att bli förälskad, blir betagen och förtjust i alla ynglingar, som kunna förtjäna någon uppmärksamhet och kärlek. Hur uppföra ni er ej mot sköna ynglingar! Om någon är uppnäst, prisa ni honom såsom en tjusande skönhet; en annan, som har kroknäsa, kalla ni för kunglig; en tredje, som varken är det ena eller andra, prisa ni för hans regelbundna drag. De mörka se manliga ut, de blonda äro gudasöner. Och tror du, att namnet honungsgul är annat än en uppfinning av en älskare, som smickrade och ursäktade blekheten, när den uppträdde hos en fager yngling? Kort sagt, det finns ej den förevändning eller det uttryckssätt, som ni ej använda för att slippa att reta en yngling i blomman av hans ålder.

Om du vill i min person finna bevis på, att förälskade personer bära sig så åt, så medger jag det — för att främja undersökningen!

Och hur är det — märker du ej, att de, som tycka om vin, göra på samma sätt? De använda alla anledningar för att få dricka vin — vin av vad sort som helst!

Förvisso.

Och sak samma med de ärelystna! Du finner säkert, tror jag, att om de ej få befäl över en armé, äro de belåtna med ett kompani; och om de ej bli hedrade av mäktiga och fina herrar, hålla de till godo med att hedras av enkelt och tarvligt folk. Men heder av något slag skall det vara!

Alldeles riktigt.

Och nu får du svara mig på denna fråga: När vi säga, att någon eftersträvar något, mena vi då, att han eftersträvar detta i sin helhet, eller blott en del därav?

Det hela.

Kunna vi ej således säga om vishetsälskaren, filosofen, att han ej eftersträvar blott en del av visheten utan hela visheten?

Ja, det är sant.

Om det är någon, som ej tycker om att inhämta kunskaper — särskilt i ungdomen och då han ännu ej vet, vad som är gott eller ej — så kunna vi ej säga om honom, att han är vetgirig eller vishetsälskande, filosof; alldeles som vi ej säga om en person, som är kinkig på mat, att han är hungrig, har aptit eller är matfrisk, utan i stället, att han är en kostföraktare.

Och däri ha vi rätt.

Om däremot en person vill smaka på all kunskap och med glädje tar emot undervisning och aldrig blir mätt på vetande, kunna vi väl ha all rätt att kalla honom en filosof. Eller hur?

Glavkon svarade: Då skulle det säkert bli massor av underliga filosofer! Alla skådelystna synas mig då kunna gälla som filosofer, förtjusta som de äro i att få veta något. Underligt vore väl, om man skulle räkna till dem också alla dessa amatörer på musik, som visat ej ha någon lust att vara med om något sådant som filosofiska samtal, men som däremot springa omkring på varenda Dionysosfest vare sig i staden eller på landet, alldeles som hade de hyrt ut sina öron för att höra på all världens körsånger. Vill du nu verkligen säga, att vi böra kalla alla dessa och andra, som äro vetgiriga i sådana småsaker, för filosofer?

För ingen del! De likna endast filosofer.

Vilka kallar du då för verkliga filosofer?

Dem, som äro lystna efter att få skåda sanningen.

Det är riktigt. Men förklara dig närmare!

Det vore ingen lätt sak inför en annan än dig. Men du skall, det vet jag, gå in på, vad jag nu vill säga.

Och vad är det?

Då det sköna och det fula äro varandras motsatser, äro de väl två.

Ja visst.

Och när de äro två, är väl vart och ett av dem ett?

Säkerligen.

Och sak samma är det med det rätta och det orätta, det goda och det onda, och alla andra begrepp: vart och ett är i och för sig ett, men i förbindelse med handlingar, kroppar eller med varandra framträda de i allehanda gestalter och synas vara mångfaldigade.

Riktigt.

Det är just denna åtskillnad, som jag gör å ena sidan mellan de nyss nämnda skådelystna personerna och dem som hängiva sig åt yrken och praktiska bestyr, och å andra sidan dem, som det nu är tal om, de enda verkliga filosoferna.

Hur menar du?

De förra, som äro ivriga efter att se och höra, älska sköna röster och färger och former och allt, som bildas av dessa. Men själva skönhetens eget väsen förmå ej deras ande att se och älska.

Så är det.

Men de människor äro väl helt få, som förmå att närma sig det sköna självt och skåda det?

Ja visst.

Om det nu finns någon, som visserligen uppfattar sköna föremål men ej skönheten själv, och som ej är i stånd att följa med, om en annan vill leda honom till kännedom därom — tycker du, att en sådan person lever ett drömliv eller ett verkligt liv? Tänk efter, om ej drömmar bestå just däri, att man — det må nu vara i sömnen eller i vaket tillstånd — tager en bild av ett föremål för detta föremål självt?

Jo, för min del vill jag säga, att detta just är drömmar.

Om det å andra sidan finns en person, som uppfattar det sköna självt, och som kan skilja detta från de föremål som ha del i det sköna, så att han ej tar dessa föremål för det sköna självt eller tvärtom, — tror du, att han lever i drömmarnas eller i verklighetens värld?

Givetvis i verklighetens värld.

Kunna vi ej med skäl säga, att denne, som således vet, har kunskap eller insikt, och däremot den andre, som föreställer sig, har föreställning eller mening?

Jo visst.

Om nu den person, som vi påstå ha blott en mening och ej insikt, skulle bli förargad på oss och säga, att vi ha orätt — skulle vi ej då kunna blidka honom och helt milt övertyga honom om att vi ha rätt, utan att låta honom märka, att han i verkligheten är sjuk?

Jo, förvisso.

Tänk således efter, vad vi skola säga till honom! Eller vill du, att vi skola fråga honom på det sättet, att vi först förklara för honom, att vi visst ej missunna honom, ifall han vet något, utan tvärtom med glädje skulle se, att han ägde kunskap. Och så kommer vår fråga: Den som vet — vet han något eller intet? (Du får lov att svara i hans ställe!)

Jag skall då svara: han vet något.

Något som finns eller som inte finns?

Något som finns. Ty huru kan man veta något som inte finns?

Vi äro således fullt på det klara med detta — och det skulle bekräfta sig även vid en vidlyftigare granskning — att det, som helt och hållet är, kan helt och hållet vetas, men att det, som ej alls är, ej kan i något avseende vetas.

Ja, detta är fullkomligt klart.

Gott! Men om något är så beskaffat, att det både är och icke är, skulle dett väl ligga mitt emellan det, som är sant varande, och det, som ej alls är?

Ja.

Eftersom således insikten gäller det som är, och okunnigheten nödvändigtvis gäller det som icke är, så måste vi för detta mellanting söka finna något, som ligger mitt emellan insikt och okunnighet — förutsatt att något sådant existerar.

Ja visst.

Finns det något, som vi kalla för mening eller föreställning?

Säkert.

Är detta detsamma som insikt, eller är det en annan förmögenhet än denna?

En annan.

Insikten och föreställningen äro således riktade på olika slags objekt, var och en efter sin förmåga.

Ja.

Insikten är således inriktad på det varande: vi skola lära känna vad det varande är. Jag tror emellertid, att det snarast blir nödvändigt för mig att utveckla saken på ett annat sätt.

Hur då?

Vi få säga, att våra förmögenheter äro en särskild klass för sig själva, som sätta oss — liksom allt annat — i stånd att göra, vad vi göra. Så höra t. ex. syn och hörsel till dessa förmögenheter. Du förstår, vad jag menar med mina ord om en särskild klass.

Ja, jag förstår.

Hör då, vad jag tänker om dem. Jag ser ej hos dem varken färg eller form eller något av allt detta, som finns hos så många andra ting, som jag ser på och därvid märker, att de äro olika till sin beskaffenhet. I fråga om en förmögenhet tänker jag blott på dess syfte och dess verkan. Det är därefter, som jag ger dem namn; den som har samma syfte och samma verkan, ger jag samma namn, den som har olika syften och olika verkningar, ger jag olika namn.

Så är det.

Och nu taga vi upp frågan igen, min bäste vän. Anser du, att insikten är en förmögenhet, eller till vilket slag vill du hänföra den?

Ja, den är till och med den starkaste av alla våra förmögenheter.

Skola vi betrakta föreställningen som en förmögenhet? Eller hör den till något annat slag?

Ingalunda. Föreställningen är just den förmögenhet, med vilken vi föreställa oss något.

Men nyss medgav du, att insikten och föreställningen ej äro ett och detsamma.

Ja, ty huru skall väl en förståndig människa någonsin kunna tro, att något osvikligt är detsamma som det som ej är osvikligt.

Gott! Det är tydligt, att vi nu äro på det klara med, att föreställning är något annat än insikt.

Ja.