Väktarnas fostran och anlag.

Och när vi nu således — låt vara med knapp nöd — ha hunnit till detta mål, återstår oss nu att tala om en annan fråga: på vilket sätt, genom vilka studier och övningar skola dessa personer kunna utbildas, som skola bliva statens räddare? Och i vilken levnadsålder skola de ägna sig åt de olika studierna?

Ja, det ämnet få vi taga upp.

Jag hade således ingen nytta av mitt fina påhitt, när jag i det föregående ville halka förbi den besvärliga frågan om kvinnogemenskap och barnalstring och inrättande av styresmän, eftersom jag visste, att fullkomlighet på detta område skulle mötas med ovilja och vara svår att genomföra. Ty nu har det likafullt blivit nödvändigt för mig att framlägga detta. Frågan om kvinnorna och barnen ha vi ju emellertid redan gjort undan. Men spörsmålet om styresmännen få vi taga upp från början. Vi nämnde, som du minns, att de måste både i lust och nöd visa, huru de älskade sitt land, så att de ej någonsin, varken i mödor eller i faror eller i någon ödets växling, sveko dessa sina känslor. Den, som ej däri höll provet, skulle förkastas. Men den, som alltid ginge ren ut ur prövningen, liksom guld prövat i eld, han skulle insättas till styresman och få heder och pris både i livet och efter döden. Så ungefär lödo våra ord — då vårt tal plötsligt svängde åt sidan och gömde sig undan av fruktan för att väcka till liv den fråga, som nu föreligger.

Du har alldeles rätt. Jag minns det väl.

Ja, min vän, jag var verkligen rädd för att våga mig ut med det. Men nu må det vara hänt: jag vågar det ordet, att de bästa väktarna i staten måste vara filosofer.

Ja, må det ordet vara sagt.

Betänk nu, att det efter all sannolikhet ej finns många av dem. Ty de olika naturgåvor, som enligt vad vi förut ha sagt böra finnas hos dem, finnas endast helt sällan förenade hos en och samma person. För det mesta äro de spridda på olika håll.

Hur menar du?

Du vet, att personer, som ha lätt att lära och att minnas, som ha snabb uppfattning, skarpsinne och liknande egenskaper, och som på samma gång äro ivriga och storslagna till sinnet, ej äro fallna för att samtidigt uppträda med ordning, lugn och fasthet; utan de drivas av sitt livliga lynne, vart det så bär hän, och all beständighet är dem främmande.

Du har rätt.

Och å andra sidan är det väl så, att dessa trygga och beständiga naturer, på vilkas pålitlighet man bäst kan lita, och som i krig äro obekymrade inför farorna, visa samma egenskaper, när det gäller att lära: de äro orörliga och oläraktiga, som hade de fått stelkramp, de äro sömndruckna och gäspande, när det gäller någon ansträngning i den riktningen.

Så är det.

Men vi ha ju sagt, att de måste vara väl utrustade i båda dessa avseenden; i annat fall böra de ej få komma i åtnjutande av en förstklassig uppfostran, ej heller av makt eller ära.

Det är riktigt.

Du inser således, att det blott är fråga om helt sällsynta fall?

Ja visst.

Deras anlag måste således ej blott prövas i de mödor, faror och njutningar, som vi förut ha omnämnt; nej, det finns även andra prövningar, som vi ej ha talat om; de måste nämligen övas i mångahanda kunskaper, för att man skall kunna se, om de äro i stånd att tillägna sig även de högsta lärdomar, eller om de skola ge tappt här, liksom det plägar ske vid andra tillfällen i livet.