Väktarnas levnadssätt.

Men, fortsatte jag, denna berättelse må nu gå vidare, dit ryktet bär den. Men vi må beväpna dessa jordens söner och låta dem rycka ut under sina styresmäns ledning. Sedan må de se sig om för att finna en plats, där de lämpligast kunna slå upp sitt läger för att å ena sidan hålla i styr dem av landets egna medborgare, som möjligen skulle vilja trotsa lagarna, och å andra sidan slå tillbaka fiender från andra länder, som kunna storma emot dem som vargar mot fårahjorden. Sedan de slagit läger och offrat åt vederbörliga gudar, må de reda sitt läger. Eller hur?

Jo.

Och deras läger skall vara sådant, att det skyddar dem för vinterns köld lika väl som för sommarens hetta?

Ja visst. Du menar deras hus.

Ja, svarade jag. Men det skall vara hus för soldater och ej för krämare.

Vad finns det för skillnad, menar du?

Det skall jag försöka att säga dig. Det skulle väl för herdar vara värre och gruvligare än allt annat, om de som hjälp vid vakthållningen hölle sådana vallhundar, som av rent självsvåld eller av hunger eller eljest av ovana själva försökte att angripa boskapen och mera liknade vargar än hundar?

Ja, det vore naturligtvis gruvligt.

Måste vi inte då på allt sätt söka att förebygga, att våra hjälpare, som ju äro starkare än de övriga medborgarna, uppträda på liknande sätt emot dem — så att de mera likna grymma härskare än välvilliga bundsförvanter?

Jo.

Och det säkraste försiktighetsmåttet vore väl det, om vi gåve dem en verkligt god uppfostran?

Men det ha de ju redan fått!

Jag genmälte: Detta skulle jag ej våga påstå så säkert, min käre Glavkon. Men däremot vågar jag upprepa vad vi nyss yttrade, att en god och riktig uppfostran, vari nu än denna består, måste de ha, om de skola vinna den bästa garantien för att kunna uppträda med mildhet både mot varandra och mot dem, som de äro satta att försvara.

Alldeles riktigt.

Och utom en dylik uppfostran böra de också — det måste väl varje förnuftig människa medgiva — även ha sina bostäder och alla sina tillhörigheter så inrättade, att de varken hindra dem från att vara ypperliga väktare eller fresta dem att begå övervåld mot övriga medborgare.

Det är sant.

Tänk då efter, om de ej, för att bli sådana, som vi vilja, böra leva och bo på följande sätt. För det första får ingen av dem äga någon enskild förmögenhet, utom i största nödfall. Vidare får ingen ha något hus eller någon förrådskammare, dit ej vem som vill har tillträde. Sådana förnödenheter, som måttliga och modiga krigsmän behöva, skola de enligt bestämda regler erhålla av de övriga medborgarna såsom lön för sin vakttjänst — varken mer eller mindre än som räcker för årets behov. De skola leva tillsammans, som krigare i fält, och gå till gemensamt bord. Vi skola säga dem, att gudomligt guld och silver ha de som gudagåva i sin själ, och att de därför ej behöva något jordiskt; och att det ej är rätt att uppblanda och besmitta det förra med det senare; ty det gängse myntet alstrar mycken synd, men deras eget guld är rent och obefläckat. Ensamma bland alla i staten ha de ej rätt att röra vid eller handskas med silver och guld, ej att hysa det under sitt tak eller pryda sig därmed eller dricka ur guld- eller silverkärl. På det sättet kunna de bevara sig själva och bevara staten. Men så snart de förvärva egen jord och bostäder och penningar, bli de husvärdar och lantbrukare i stället för väktare, bistra herrar i stället för vänner och kamrater till de andra medborgarna. Med ömsesidigt hat och ömsesidiga stämplingar skola de tillbringa hela sitt liv, vida mer fruktande de inre än de yttre fienderna. Redan då gå både de själva och hela staten sin undergång till mötes. Böra vi ej, när vi nu tänka på alla dessa skäl, säga, att våra väktares liv bör inrättas på det sätt, som vi nu ha sagt, både med hänsyn till bostad och allt annat? Och skola vi ej stadga detta genom lag?

Jo, förvisso, svarade Glavkon.