Väktarnas uppfostran.

Där ha vi således våra väktare. Men på vad sätt skola de födas upp och fostras? Och skall en undersökning om detta vara oss till något gagan med tanke på hela denna fråga om hur rättrådighet och orättrådighet uppstå i en stat? Ty vi vilja ej gå förbi en viktig punkt lika litet som vi onödigt vilja förlänga diskussionen.

Här inföll Glavkons broder: Jag väntar med säkerhet, att denna undersökning skall vara till gagn för frågan.

Vid Zevs! Då får vi ej, min käre Adeimantos, sade jag, släppa den, hur långdragen den ej må vara.

Nej visst.

Gott! Låt oss då nu i lugn och ro berätta en historia — hur vi tänka oss dessa människors uppfostran.

Ja, det vilja vi göra.

Och vad är det för uppfostran? Det är väl svårt att finna någon, som är bättre än den, som man funnit ut under de långa gångna tiderna: gymnastik för kroppen och musik för själen.

Ja visst.

Och vi måste börja uppfostran med musik förr än med gymnastik?

Säkert.

Och till musik räknar du väl berättelser? Inte sant?

Jo.

Och det finns ju två slags berättelser: om verkliga händelser och om uppdiktade händelser.

Ja.

Man måste väl uppfostra genom att använda bägge slagen — men man bör börja med de diktade.

Jag förstår ej, vad du menar.

Förstår du ej, sade jag, att vi först börja med att berätta historier för barnen. De äro i stort sett uppdiktade, men det kan väl även finnas sanning i dem. Vi berätta historier för dem, innan vi börja att lära dem gymnastik.

Det är sant.

Det var detta jag menade, när jag sade, att vi borde börja med musik förr än med gymnastik.

Det är riktigt.

Nu vet du ju, att början är det viktigaste av allt, särskilt när det gäller en ung och späd natur. Ty det är framför allt då, som den får den form och prägel, som man önskar att giva den.

Fullkomligt riktigt.

Vi skola väl alltså ej lättsinnigt låta barnen lyssna till vilka berättelser som helst, som sättas ihop av vilka personer som helst, och låta dem i sin själ insupa meningar, som för det mesta äro rakt motsatta dem, som vi tro att de böra ha, när de äro vuxna?

Nej, det skola vi ej.

Först böra vi således, förefaller det, hålla uppsikt över historieberättarna. Är det en bra berättelse, böra vi gilla den; i motsatt fall utdöma den. Vi skola övertala mödrar och sköterskor att berätta för barnen historier av det förra slaget, och att genom dylika historier dana deras själar med större omsorg än de utbilda deras kroppar. Men det stora flertalet av de historier, som de nu använda, böra de förkasta.

Vilka då?

Vi kunna bedöma de mindre efter de större, sade jag. Ty alla, större som mindre, måste ju ha samma typ och ha samma effekt. Tror du ej det?

Jo, men jag förstår ej, vilka du tänker på med uttrycket “de större“.