Vari består rättrådigheten?

Väl talat, Kefalos, svarade jag. Men just på tal om rättrådigheten — vari består då denna? Mena vi, att den helt enkelt består i att tala sanning och i att betala sina skulder? Eller kan inte detta vara ibland rätt och ibland orätt? Låt mig taga ett exempel! Om någon får mottaga i förvar några vapen av en god vän, som är vid sina sinnens fulla bruk, och denne sedan blir vansinnig och i detta tillstånd fordrar dem tillbaka, så måste väl alla vara ense om, att han ej bör lämna igen dem, ja, att det skulle vara orätt att göra det — liksom också, att man ej bör i allt tala sanning till en person, som befinner sig i dylikt sinnestillstånd.

Du har rätt.

Man kan således ej säga, att rättrådigheten ligger i att tala sanning och att betala sina skulder.

Och ändå är det så, inföll nu Polemarkos, åtminstone om vi får tro skalden Simonides.

Jag är rädd, sade nu Kefalos, att jag får lov att överlämna diskussionen åt eder. Ty jag är tvungen att syssla med mitt offer.

Det är således Polemarkos, som blir din arvtagare?

Ja, säkert, svarade Kefalos med ett leende. Och därmed gick han bort för att offra.

Säg mig då, yttrade jag nu, du som är arvtagare efter din far i diskussionen, vad är det för en sanning, som du påstår att Simonides har uttalat om rättrådigheten.

Jo, han säger, att rättrådigheten består i att lämna igen åt var och en vad man är honom skyldig. Och häri tror jag, att han har rätt.

Förvisso, svarade jag, Simonides’ ord är det ej lätt att tvivla på. Ty det var en vis och gudomlig man. Du, Polemarkos, förstår antagligen vad han menar, men jag begriper det inte. Ty så mycket är klart, att han ej kan mena det, som vi nyss nämnde: att man bör åt en person, som ej är vid sina sinnens bruk, återlämna vad än man har fått i förvar. Och ändå är väl detta en skuld, inte sant?

Jo.

När den person, som kräver tillbaka, ej är vid sina sinnens bruk, bör man således under inga omständigheter lämna igen dylikt.

Nej, du har rätt.

Då Simonides säger, att det är rätt att lämna igen vad man är skyldig, så menar han således, tyckes det, något annat än detta?

Ja, vid Zevs, det gör han. Ty han menar, att vänner böra alltid göra varandra gott, men aldrig något ont.

Jag förstår, svarade jag. Du menar, att Simonides vill säga följande: om någon återlämnar en honom anförtrodd penningesumma och detta återlämnande är till skada för mottagaren, så kan man ej — under förutsättning att bägge parterna äro vänner — kalla detta för att betala en skuld. Inte sant?

Jo visst.

Nå vidare — bör man betala igen sina fiender vad man är skyldig dem?

Ja säkerligen — det som man är skyldig dem. Och sin fiende är man skyldig vad som honom tillkommer, med andra ord något ont.

Simonides har således, tycks det, på skaldernas vis uttryckt sig otydligt, när han angivit vad rättvisa är. Ty han har tydligen menat, att rättvisan består i att giva åt var och en det som honom tillkommer, och detta kallade han skuld.

Ja, varför inte?

Jo, vid Zevs, sade jag, tänk dig, att någon frågade honom så: Simonides, åt vem skall en konst betala sin skuld, för att den skall kunna kallas läkarekonst? Och vad är detta som den är skyldig och som den bör giva? Vad tror du, att Simonides skulle svara?

Han skulle tydligen svara: Den skall giva läkemedel, mat och dryck åt kroppen.

Nå, kokkonsten — vad bör den giva för något, och åt vem?

Den bör giva smak åt maten.

Gott! Men vad skall rättrådigheten giva, och åt vem?

Om man vill svara i överensstämmelse med vad som förut har sagts, bör den giva gott åt vänner och ont åt fiender.

Att göra sina vänner gott och sina fiender ont, det kallar således Simonides för rättrådighet?

Ja, det tror jag.

Vem är nu mest i stånd att gagna sina vänner och skada sina fiender, när det är fråga om sjukdomsfall?

Läkaren.

Och vem, när de äro i sjönöd på havet?

Styrmannen.

Nå, den rättrådige? På vilket område och i vilken gärning är han mest skickad att gagna sina vänner och skada sina fiender?

Jo, i krig, då det gäller att anfalla sina fiender och försvara sina vänner, tror jag.

Gott! Säg mig nu, min käre Polemarkos, läkaren är ju onyttig för dem, som äro friska?

Ja, det är riktigt.

Och styrmannen för dem, som äro på land?

Ja.

Är den rättrådige på samma sätt onyttig för dem, som ej äro i krig?

Nej, det tycker jag alls inte.

Rättrådigheten är således nyttig även i fred?

Ja.

Alldeles som lantbruket är nyttigt —

Ja.

För att man skall få skördar?

Ja.

Och alldeles som skomakareyrket —

Ja.

För att man skall få skor, inte sant?

Jo, visst.

Nå rättrådigheten? Vad kan den skaffa oss och vad är den till för gagn under fred?

Den är till gagn, när det gäller affärer, Sokrates.

Du menar i fråga om kompanjonskap?

Ja visst.

När det gäller att spela bräde — vem är då bäst som kompanjon, en rättrådig man eller en skicklig brädspelare?

Den senare.

Och när det gäller att bygga hus av sten och tegel — är den rättrådige då bättre kompanjon än byggmästaren?

Ingalunda.

Och om på samma sätt citterspelaren är en bättre kompanjon än den rättrådige i fråga om att hantera cittran — säg mig, på vilket område är den rättrådige en bättre kompanjon än citterspelaren eller byggmästaren?

När det gäller pengar, tror jag.

Men väl ändå inte, Polemarkos, när det är fråga om att använda pengar — ifall det t. ex. gäller att gemensamt köpa eller sälja en häst? I det fallet vore väl ändå, gissar jag, en hästkännare bättre? Inte sant?

Jo, det är tydligt.

Och när det gäller att köpa eller sälja ett fartyg, är väl skeppsbyggaren eller styrmannen bättre?

Det förefaller så.

Vad är det då för gemensam användning av pengar, där den rättrådige är till större gagn än andra?

Då det gäller att deponera dem och väl förvara dem.

Du menar således, när man ej har användning för penningarna, utan vill låta dem ligga?

Ja visst.

Alltså, när pengarna äro onyttiga, är rättrådigheten nyttig!

Ja, det tyckes så.

Och när det gäller att förvara en trädgårdskniv, är rättrådigheten nyttig både ur statens och ur den enskildes synpunkt. Men när det gäller att använda kniven, behöver man en trädgårdsmästares konst.

Det är tydligt.

Och när det gäller att förvara en sköld eller en lyra och ej alls nyttja dem, är rättrådigheten till gagn, men gäller det att nyttja dem, behöves vapenkonst och tonkonst.

Det är givet.

Och på samma sätt, när det gäller alla andra förhållanden: då en sak skall nyttjas, är rättrådigheten onyttig, men däremot är den nyttig, då saken ej nyttjas.

Det ser så ut.

Men då är väl ändå ej, min käre vän, rättrådigheten så synnerligen mycket värd, om den blott är nyttig, när det gäller onyttiga ting? Låt oss emellertid undersöka saken vidare! Är det ej så, att den som i boxning eller i annan strid är skickligast att utdela stötar, är också skickligast att parera stötar?

Jo visst.

Och den som är skickligast i att förekomma sjukdomar, är väl också skickligast i att helt oförmärkt skaffa andra människor sjukdomar på halsen?

Ja, det menar jag.

Och den som är skicklig i att lista ut fiendernas planer och få reda på deras förehavanden, är väl också på samma gång en förträfflig väktare för en lägerplats.

Ja visst.

Om man är skicklig i att bevaka något, är man väl också skicklig i att stjäla det?

Det förefaller så.

Om den rättrådige är skicklig i att bevaka pengar, är han också skicklig i att stjäla dem.

Åtminstone blir det en konsekvens av det föregående.

Den rättrådige har således bevisats vara en slags tjuv, tyckes det. Det tycks du ha lärt dig av Homeros! Ty denne tycker om Avtolykos, Odyssevs’ morfar, och säger, att han var

bland människor frejdad och ypperst
uti att svärja med list.

Enligt både din och Homeros’ och Simonides’ uppfattning tyckes således rättrådigheten vara en slags konst att stjäla, låt vara till gagn för vänner och till skada för fiender. Var det ej så du yttrade?

Nej, vid Zevs. Men jag vet inte längre vad jag ville. Men den meningen håller jag ännu fast vid, att rättrådigheten bör gagna vänner och skada fiender.