Vilka äro de lämpliga personerna?

Det återstår dig således nu att bestämma, åt vilka vi skola lämna ut dessa vetenskaper, och hur det skall tillgå.

Tydligen.

Du minns ju, hur vi förut ordnade det med urvalet av styresmännen.

Ja visst.

Du får således tänka dig, att vi måste välja likadana naturer som då. Vi måste giva företrädet åt de pålitligaste och modigaste, ja, även så vitt möjligt åt de skönaste. För övrigt få vi uppsöka sådana människor, som ej blott äro ädla och allvarliga till sinnet, utan som även besitta den naturliga begåvning, som underlättar deras utbildning.

Och hur tänker du dig denna?

De måste vara skarpsinniga, min ärade vän, när det gäller vetenskap, och de måste ha lätt att lära. Ty det går vida lättare att tröttna och tappa modet, när det gäller ansträngande andligt arbete, än när det gäller kroppsövningar. Ty i förra fallet har själen att bära all möda ensam och får ej dela den med kroppen.

Riktigt.

Vi måste vidare söka sådana personer, som ävenledes ha gott minne, rastlös håg och kärlek till arbetet under alla omständigheter. Eller huru tror du annars, att de skulle vilja underkasta sig kroppsliga ansträngningar samtidigt med allt detta andliga arbetet?

Nej, de måste ha naturliga anlag för det.

Felet med de nuvarande förhållandena, vilket även för med sig detta vanrykte, vari filosofien har råkat, är således det — som vi redan förut ha påpekat — att folk ägna sig åt filosofien utan att ha kallelse för det. Endast äkta söner men inga bastarder böra ägna sig åt filosofien.

Hur menar du?

Först och främst får den, som vill syssla med filosofien, ej vara haltande i sin arbetsiver, så att han till hälften är flitig och till hälften är lat. Det inträffar, när t. ex. en person älskar gymnastik, jakt och överhuvud alla slags kroppsövningar, men däremot ej vill lyssna, lära eller forska, utan har en skräck för alla mödor av det slaget. Men han kan även vara haltande genom att låta sin arbetslust ta sig uttryck uteslutande i rent motsatt riktning.

Alldeles riktigt.

Och skola vi inte nu, om vi vilja vara ärliga, förklara även en sådan person för lytt och ofärdig, som visserligen hatar den medvetna lögnen och blir förargad vare sig han själv eller andra använda den, men däremot tåligt finner sig i den omedvetna lögnen och ej alls blir upprörd, om han blir ertappad med okunnighet, utan tvärtom vältrar sig i sin egen ovetenhet som ett svin i smutsen?

Jo, alldeles så.

Även med avseende på besinning, mod, högsinthet och alla övriga dygder bör man mycket noggrant skilja på vem som är äkta eller oäkta son. Ty när någon — det gäller både stater och enskilda personer — ej förstår att här göra skillnad, kommer han att, utan att själv veta om det, använda ofärdigt folk och bastarder på ledande platser eller att söka deras vänskap.

Ja, det är riktigt.

Men vi få akta oss för allt dylikt. Ty om de personer, som vi skaffa tillträde till så omfattande övningar och kunskaper, äro sunda till kropp och själ, kan inte ens rättvisan själv ha några förebråelser att göra oss, och vi skola bevara staten och dess författning. Om vi däremot föra ovärdigt folk till denna sysselsättning, skola vi åstadkomma raka motsatsen och därjämte utsätta filosofien för ett än värre åtlöje.

Det vore en skam för oss.

Säkert, svarade jag. Men här tycks jag själv för ögonblicket hava råkat ut för en löjlig historia.

Vad då?

Jag hade så när glömt, att vi bara skämtade, och därför yttrade jag mig en smula skarpt. Ty under det jag talade, hade jag mina blickar fästade på filosofien, och när jag såg, hur den ovärdigt trampades i smutsen, blev jag förargad och utfor i vrede mot de skyldige; jag tog saken alltför hetsigt.

Nej, vid Zevs, det tyckte åtminstone inte jag, din åhörare.

Men jag, som talade, tyckte det. — Vi få emellertid ej glömma bort, att vi vid vårt föregående urval utvalde äldre män; men nu går det ej an. Vi få ej sätta tro till Solons ord, att den åldrige är i stånd att lära mycket — då skulle han snarare kunna lära sig att springa! Nej, ungdomen är de många och hårda mödornas tid.

Givetvis.