Vilket är mest till gagn: rättrådighet eller orättrådighet?

Om vi nu, fortsatte jag, för att visa hur många fördelar, som rättrådigheten för med sig, vilja draga fram den ena fördelen efter den andra, och han sedan för varje gång kommer med sina motsatta påståenden, skola vi ju, om vi hålla på med detta, behöva både räkna och mäta de olika fördelarna å ömse sidor. Och vi skola behöva domare för att avgöra saken. Om vi åter såsom nyss under ömsesidiga eftergifter undersöka frågan, skola vi vara domare och advokater i en och samma person.

Alldeles riktigt, sade Glavkon.

Vilket föredrager du då?

Det senare sättet.

Välan då, Trasymakos! Men då får du lov att börja på nytt och svara oss. Menar du, att den fullkomliga orättrådigheten är mera gagnelig än den fullkomliga rättrådigheten?

Ja, det påstår jag; och jag har sagt mina skäl.

Men vad menar du om dessa två begrepp? Den ena av dem kallar du väl dygd, och den andra last?

Ja visst.

Rättrådigheten kallar du alltså dygd, och orättrådigheten kallar du last?

Jaså, det tycker du just, min snälla vän! Jag som påstår, att orättrådigheten är til gagn, men ej rättrådigheten!

Vad menar du annars?

Raka motsatsen.

Att rättrådigheten är en last?

Nej, men att den är en högsinnad enfald.

Kallar du inte orättrådigheten för elakhet?

Nej, men för klokhet.

Du menar således, Trasymakos, att de orättrådiga äro både kloka och goda?

Ja, sade Trasymakos, i varje händelse de som äro i stånd att vara orättrådiga i fullkomlig mening — de som ha makt att underlägga sig städer och folk. Du tror kanske, att jag tänker på ficktjuvar! Nåja, även deras yrke har sina fördelar, om de blott lyckas att undgå att bli upptäckta. Men dessa fördelar kunna ej nämnas vid sidan om de andra, som jag talade om.

Jag förstår mycket väl vad du vill säga, sade jag. Men jag undrade verkligen över, att du ställde orättrådigheten tillsammans med vishet och dygd, men rättrådigheten i motsatta lägret.

Ja, men det är just vad jag gör.

Detta är nu verkligen tämligen starkt, min vän. Det är ej så lätt att veta, hur man skall svara på det. Ty om du hade påstått, att orättrådigheten är till gagn, men samtidigt medgivit, att den är en last och en skam — liksom åtskilliga andra göra — skulle vi hava kunnat bemöta det genom att ansluta oss till den vanliga uppfattningen. Nu är det emellertid klart, att du skall tilldela orättrådigheten både skönhet och styrka och alla andra egenskaper, som vi plägat ge åt rättrådigheten — eftersom du rent av har vågat att likställa den med dygd och vishet.

Du har gissat utomordentligt rätt.

Men då får jag ej, fortsatte jag, draga mig för att gå vidare i undersökningen, så länge som jag har anledning att tro, att du säger, vad du verkligen tänker. Ty nu tycker jag, Trasymakos, att du ej alls skämtar utan säger din mening på fullaste allvar.

Vad kan det spela för roll för dig, om jag menar det eller ej — du har blott att vederlägga mig.

Riktigt, sade jag. Men försök då att svara mig på följande fråga. Anser du, att den rättrådige vill söka vinna något övertag över den rättrådige?

Nej, visst inte. Ty i annat fall skulle han ju ej vara så beskedlig och dum, som han är.

Men säg, tror du, att han vill söka vinna något övertag över rättrådiga handlingar?

Nej, det vill han ej.

Vill han söka få övertag över den orättrådige och anser han, att detta är rätt, eller anser han det ej?

Han både vill det och anser det vara rätt. Men han kan det ej.

Det är ej det, som jag frågar, ifall han kan det. Jag frågar, om den rättrådige vill och anser sig böra ha övertaget över den orättrådige, men ej över den rättrådige.

Så är det.

Nå, den orättrådige? Anser han, att han bör ha övertaget över både rättrådiga personer och rättrådiga handlingar?

Ja visst. Han anser sig böra ha övertag i allt.

Då vill han alltså också ha övertag över orättrådiga människor och orättrådiga handlingar — just i sin strävan att ha övertag i allt?

Ja.

Den rättrådige, kunna vi alltså nu säga, vill ej ha övertaget över sin like utan endast över den, som är honom olik; den orättrådige vill däremot ha övertag över både den som är lik och olik?

Det är ypperligt talat.

Och den orättrådige är vis och god, men den rättrådige varken det ena eller det andra?

Även detta är riktigt.

Den orättrådige liknar väl då den gode och vise, under det att den rättrådige ej gör det?

Ja, naturligtvis, om någon har en viss läggning, liknar han andra, som ha en likadan läggning. Den som däremot ej har det, är ej lik den andre.

Mycket bra! Var och en av dem är alltså sådan, som hans like är?

Det är självklart.

Gott och väl, Trasymakos! Säg nu: medger du, att en person kan vara musikalisk och en annan omusikalisk?

Ja.

Vem av dem är kunnig i musik och vem är okunnig?

Den musikaliske är naturligtvis kunnig, och den omusikaliske okunnig.

Och han duger något till, för så vitt han är kunnig, men är oduglig, där han är okunnig?

Ja.

Gäller ej detsamma om läkaren?

Jo.

Tror du nu, min gode vän, att en musiker, som stämmer sin lyra, önskar att, när han stämmer upp eller stämmer ner strängarna, därvid ha något övertag över en annan musiker?

Nej.

Men över en omusikalisk person?

Ja, det är givet.

Nå, en läkare? Vill han, då han ger föreskrifter angående diet, ha något övertag eller företräde framför en annan läkare eller en annan läkarebehandling?

Nej, visst inte.

Men däremot framför en lekman?

Ja.

Och tänk nu på kunskap och okunnighet i allmänhet. Tror du, att den kunnige önskar att ha, vare sig i ord eller gärning, något övertag över en annan, som också är kunnig. Eller vill han inte under samma förhållanden göra och säga detsamma som denne?

Jo, det torde nog vara nödvändigt.

Men den okunnige? Vill han ej tvärtom ha övertag över både den kunnige och den okunnige utan åtskillnad?

Antagligen.

Men den kunnige är vis?

Ja.

Och den vise är dugande?

Ja.

Den dugande och vise vill således ej ha övertag över sin like utan endast över den, som är honom olik och hans motsats.

Det tyckes så.

Men den oduglige och okunnige vill ha övertag över både den, som är honom lik, och den, som är honom olik.

Det är tydligt.

Alltså, Trasymakos, sade jag, vill den orättrådige ha övertaget över både lik och olik. Var det ej så du sade?

Jo.

Den rättrådige däremot ej över sin like utan endast över den, som är honom olik?

Ja.

Den rättrådige, fortsatte jag, liknar således den vise och duglige, men den orättrådige liknar den onde och oduglige.

Det förefaller så.

Vi ha vidare kommit överens om, att var och en av dem är sådan, som hans like är.

Ja, det har vi.

Och således är det nu bevisat, att den rättrådige är vis och god, den orättrådige däremot okunnig och ond.

Allt detta gick således Trasymakos in på. Men han gjorde det ej så enkelt och lätt, som jag nu berättar det, nej, dröjande och ogärna, och han dröp av svett (det var också en het sommardag). Och för första gången i livet såg jag Trasymakos rodna.